– Jag blev klappad på huvudet av många först. Sen blev de förvånade över att jag klarade av det så bra. Men jag har ju lett möten i tio år. Jag kan det.

Han är den yngste kommunfullmäktigeordförande i Sverige någonsin.

– I början blev jag trött på att många var så skeptiska, men jag fokuserade på att folk ändå valt mig för min kompetens. Och samtidigt kanske jag kan uppmuntra fler unga att engagera sig politiskt.

Han kommer till vår träff i jeansshorts och t-shirt med Veronica Maggio på. Han är nyligen hemkommen från Peace & Love i Borlänge, där han inte riktigt varit privat utan mest för LO:s räkning. Det är lite så hans sommar ser ut. Ledig, men ändå inte.

– Jag är mötesfri under sommaren och det är betydligt lugnare. Men som arvoderad har man uppdrag även på sommaren. Och jag är alltid tillgänglig på mejl och telefon.

Han gick på Sörbyskolan när han först började bli intresserad av politik.

– Jag var med i elevrådet och sen gick jag med Ungdomsrådet, som ju är opolitiskt. Vi ordnade nånting som hette Ungdomsdagen och det var väl då jag fick upp ögonen för politik, kände att man faktiskt kan påverka med engagemang. Sen följde jag med en kompis på ett SSU-möte och kände att det där med politik var ganska häftigt. Mina kompisar var ganska trötta på mig ett tag, jag pratade bara politik.

När han var 14 gick han med i SSU. I dag är han ordförande för SSU i Gävleborg. Han säger att han redan från början visste vilket parti han hörde hemma i.

– Mina föräldrar var socialdemokrater, men aldrig engagerade i partiet på något sätt. Min pappa var arbetslös under stora delar av min uppväxt och jag tyckte inte om beskrivningen av arbetslösa som lata, samtidigt som jag såg hur min pappa kämpade.

Han var 16 år när han gick med i Socialdemokraterna. När han blev ordförande i kommunfullmäktige hade han sedan suttit en mandatperiod i fullmäktige och haft flera politiska uppdrag.

– Jag blev välkomnad med öppna armar när jag ville engagera mig. Politiken och partierna behöver ju få in unga. Det är en överlevnadsfråga. Väldigt många är över 50 år. När de försvinner då finns det inte som många att välja bland för dem som ska rösta. Det är en demokratisk fråga.

Han gillar att leda debatten i fullmäktige, säger han.

– Det är väldigt kul att få vara med precis där det händer. Jag trivs väldigt bra i det uppdraget. Sen kan ju vissa debatter bli väldigt utdragna och alla ämnen är man kanske inte lika intresserad av. Ofta vet jag ju dessutom precis vad den som går upp i talarstolen kommer att säga.

Hans roll som ordförande i kommunfullmäktige är också till stor del representativ.

– Jag besöker olika platser och tar emot grupper. Kommunen får ofta internationella gäster och det är intressant. Men många tror inte att det är sant när de får veta att det är jag som är ordförande. I andra länder är det väldigt vanligt att det är den som suttit längst som blir ordförande. Men jag tycker att det är kul att folk blir lite provocerade. För det tvingar dem till att tänka nytt.

Uppdraget är väldigt likt ett heltidsjobb, säger han. Den ena veckan kan det kräva bara 20 timmar, men en annan uppemot 60.

Men en karriär som heltidspolitiker siktar han inte på. Han pluggar till gymnasielärare i samhällskunskap och historia.

– Men jag pluggar på halvfart annars skulle det inte gå. Politik är inget jag eftersträvar, även om det kanske alltid kommer att vara en fritids- eller bisyssla, något jag brinner för, för att det är jäkligt kul. Men jag vill göra andra saker och jag tycker det är kul att jobba med ungdomar. Men jag skulle nog aldrig kunna ha ett jobb där jag satt på ett kontor hela dagarna. Men utbildningsfrågor och sociala frågor är viktiga politiska frågor för mig.

Vi kommer osökt in på friskolorna, som blommor i Gävle, där Engelska skolan är den största.

– Det är bra med stor valfrihet, samtidigt som det innebär mycket problematik för kommunen. Framförallt blir det dyrare eftersom kommunen ändå måste ha en buffert. Och generellt så tycker jag det är tveksamt med vinstuttag i välfärden. Men man måste också inse att Engelska skolan erbjuder eleverna något de vill ha eftersom så många vill gå där. Men friskolorna har fortfarande inte fler elever än den kommunala.

Och det är i Gävle han vill bo och jobba.

– Jag älskar den här staden så fruktansvärt mycket så jag tror jag kommer att bli kvar här. Det klagas mycket, på potthål och allt vad det är, men Gävle är en pärla.

Om det nu finns en Gävlementalitet som är negativ och lite gnällig så tycker han att det kan vara bra.

– Det innebär ju att man inte är nöjd, att man vill ha något mer. Kanske kan man vända det till en positiv debatt, som utvecklar Gävle. Det är när människor känner att de inte kommer till tals som det lätt blir en gnällig stämning. Därför måste vi se till att det finns möjligheter för människor att göra sig hörda, till exempel genom medborgarförslag. Vi får in ganska många såna.

Drivkraften, säger han, är ett bättre samhälle.

– Jag vill inte att fattigdom ska drabba någon i Sverige, att ursprung, kön, eller vad det nu än är, inte ska vara ett hinder för att människor ska kunna utvecklas. Jag vill ha frihet från strukturer som begränsar människor. Tyvärr har människors etniska ursprung blivit allt vanligare som förklaring till alla möjliga problem i samhället. Det är tråkigt att det alltför sällan lyfts att ursprung också ofta hänger ihop med klass och ekonomiska förutsättningar.

På sommaren tycker han bäst om att inte göra så mycket.

– Det är skönt att inte göra nånting särskilt egentligen. Jag går på bio, tränar, läser eller hänger med kompisar. Gävle är perfekt på sommaren. Det är en stad med så mycket grönt. Boulognern och Hemlingby gillar jag. Gävle Strand är en ny favorit. Fullriggaren är häftig. Det ger en frihetskänsla att stå där uppe. Den känslan gillar jag.