Gudstjänsten är just avslutad. Kamerorna smattrar mot de 17 leende flickorna i vita kåpor som just konfirmerat sig. Egentligen skulle fotografierna ha tagits utomhus. Ett plötsligt skyfall ändrade de planerna. Det är trångt och många vill ta bilder, släkt och vänner vill fram och gratulera. En av konfirmanderna, Sally Rogersdotter Jönsson är fortfarande uppfylld.

– Det känns helt annorlunda. Bättre än vad jag trodde. Jag var glad och entusiastisk men också fridfull, säger hon.

När vi träffas fyra dagar tidigare, råder viss tveksamhet. Sally och de andra konfirmanderna har just genrepat konfirmationen. Alla moment var med, till och med prästens handpåläggning, vilket är handlingen som bekräftar konfirmationen. Efteråt tycker Sally Rogersdotter Jönsson att det känns som hon redan har blivit konfirmerad.

– Jag kände, nu har de ju tagit handen på våra huvuden, nu är jag konfirmerad. Men det kommer att bli annorlunda på söndag. När prästen är uppklädd och vi har våra kåpor på oss, säger hon och får medhåll av en annan konfirmand, Elin Funseth.

– Då blir det på riktigt, när kyrkan är full av människor och alla tittar på.

De båda tillhör en krympande del av befolkningen. De som väljer att konfirmera sig. De senaste decennierna har antalet som konfirmerar sig minskat dramatiskt i landet. I år är det, med Sally och Elin inräknade, 32 som konfirmerar sig i Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle. För tio år sen var de 105.

Det som tidigare var en självklarhet för den stora majoriteten av befolkningen har i dag blivit undantag. Sally Rogersdotter Jönsson tror sig ha en förklaring.

– Nuförtiden är man inte så troende. Man tror inte riktigt på det här med Gud. Tidigare var det annorlunda, då konfirmerade man sig och blev vuxen.

Det finns mycket fördomar om kyrkan anser båda konfirmanderna, vilka kan hålla de unga borta.

– Man frågar inte hur det är i kyrkan utan man tänker bara ”Fy vad tråkigt!”, säger Sally ­Rogersdotter Jönsson.

– Sen är det bara gamla tanter som går in där, fortsätter Elin Funseth innan Sally bryter in igen.

– Precis! Gamla tanter som levde på det där ”talet” då man gick i kyrkan.

Trots att båda har varit konfirmander sen i höstas kan ingen med säkerhet säga vad de tror på. Men båda menar att det varit en väldigt meningsfull tid som förändrat deras syn på kyrkan och kristendomen.

– Vi har inte bara pratat om Gud, vi har pratat om livet och döden. Och hur vi känner och tror. Man märker att man inte är ensam om sina tankar utan det är andra som har dem också, säger Sally och Elin håller med:

– Det är väl som hon säger, det bästa har varit att få dela nåt. Att känna att det är inte bara jag.

Tillbaka i kyrkan. Regnet öser fortfarande ner. Elin Funseth och Sally Rogersdotter Jönsson och är glada över att de konfirmerats men ledsna för att det är över. Elin är inte säker på om hon ska fortsätta i kyrkan, men Sally har bestämt att hon ska bli ung ledare för nästa års konfirmander. Hon är fortfarande inte säker på vad hon känner inför kristendomen, men konfirmationen har sått ett frö.

– Jag är fortfarande inte säker på vad jag tror, men det här är bara början på min tro. Utan konfirmationen hade jag inte haft någon alls. Jag är så glad att jag gjorde det. Annars hade det känts som jag missat något viktigt i livet, säger Sally Rogersdotter Jönsson.