Aino Ränttilä fick ingen lätt start på 2011.

I januari bröt hon ena lårbenshalsen och den 4 februari bröt hon den andra. Det blev en ny operation och sjukhusvistelse.

På ortopeden var hon dålig, trött och medtagen, kräktes upp maten, hade svårt att tala och svälja.

– Hon pratade med oss det hon kunde, säger Eila Örnblom.

För en vecka sedan, den 11 februari, fick Aino Ränttilä komma hem till Sofia Magdalena. Man ringde till Eila Örnbloms syster från äldreboendet och sa att ortopeden meddelat att de inte trodde att hon skulle klara sig och att hon inte skulle behandlas med dropp, bara smärtstillande. De undrade om de fick ringa även nattetid om det behövdes.

Ingen på ortopeden hade pratat med syskonen om moderns tillstånd, säger Eila Örnblom, som tycker att det är indirekt dödshjälp att inte ge dropp. Hon upplevde att mamman inte skulle få en chans att återhämta sig.

Aino Ränttilä har bott på Sofia Magdalena i ett år. När hon kom hem dit kände hon igen personalen och Eila Örnblom har fått berättat att hon sa att hon tyckte att det var roligt att komma hem.

Personalen såg också att gnistan fanns kvar. De har fått henne att äta igen och gett henne näringsdropp två gånger. Hon har gått med rullator och sitter uppe i rullstolen. Skillnaden mot när hon lämnade sjukhuset för en vecka sedan är stor.

– Det är som natt och dag, säger Eila Örnblom.

När GD träffar Aino Ränttilä vilar hon med en filt över sig, trött efter gåträningen och lunchen. Men även om hon är svag dyker glimten i ögonen upp så fort hon öppnar dem. Barnbarnsbarnet Alva Ränttilä, ett och ett halvt år, är med till gammelmormor som är glad att se henne.

– Fast hon är så liten sticker hon iväg, säger hon på finska när Alva piper iväg bort till morfar.

Hon nickar ja på frågorna om hon blivit piggare sen hon kom hem från sjukhuset och om hon tycker att det är skönt att komma upp och gå.

Demenssjukdomen har gjort att hon tappat en del av svenskan, sitt andra språk, berättar Eila Örnblom. På Sofia Magdalena tycker personalen att de pratar bra med henne, men hon tror att demenssjukdomen, språkförbistringen och den stress som rådde på ortopeden bidragit till bedömningen av moderns hälsotillstånd.

– Här kände de henne och kunde se att hon hade glimten kvar. Men vad hade hänt om hon hade bott hemma och kommit till ett korttidsboende där de inte kände henne?