Rent genetiskt är Emmeline Holland mamma till barnet som hon inte vet någonting om. Hon vet inte vem som har fött det, vem pappan är eller var familjen bor.

– Allt jag har fått veta är att mina donerade ägg har hjälpt ett annat par att få barn. Jag kände en enorm lycka när jag fick höra det, säger hon.

Hon sitter vid köksbordet i lägenheten på Söder med sonen Damian, åtta månader, klängande i barnstolen intill. Emmeline Holland har även två andra barn – Kian, fyra, och Adrianne, sex. En förutsättning för att få donera ägg är att man har fött minst ett eget barn.

Det var när Emmeline Holland var gravid första gången som hon började överväga att bli donator.

– Jag var inne på olika föräldraforum på nätet och där var det många som diskuterade att de inte kunde få barn. Jag kände ledsamhet över det när jag hade fött Adrianne – att det finns par som har kämpat i flera år, men som ändå inte får uppleva det jag har upplevt, säger hon.

Ändå var det långtifrån självklart för Emmeline Holland att verkligen göra slag i saken.

– I början tänkte jag mycket på att jag då kommer att ha ett barn som går omkring där ute som jag aldrig får lära känna. Kanske stöter vi ihop på gatan någon gång och jag känner igen mina egna ansiktsdrag. Men sedan slutade jag tänka så. Det här är faktiskt inte mitt barn, säger hon.

Den som bär och föder barnet betraktas som den biologiska modern. När Emmeline Holland skulle utföra donationen fick hon skriva under ett papper där hon avsade sig äggen. Nu har hon varken några juridiska rättigheter eller skyldigheter gentemot det barn som en annan kvinna har fött.

Barnet däremot har laglig rätt att en dag söka upp sin genetiska mamma. Kvinnor som donerar ägg i Sverige får skriva ett brev och lämna ett foto som ska sparas i minst 70 år i sjukhusarkiven.

– Det kändes okej att göra det. Jag berättade lite om vem jag är och hur jag lever. Kanske står det någon på trappan en dag och vill veta mer. Men det skulle jag inte ha något emot, säger Emmeline Holland.

Eftersom behandling med äggdonation endast utförs på universitetssjukhusen i Sverige fick hon vända sig till akademiska i Uppsala.

Där träffade hon ett specialistteam bestående av en läkare, en barnmorska och en kurator. De kollade att hon var fysiskt frisk och bedömde även hennes psykiska lämplighet som donator.

Därefter följde en tre veckor lång hormonbehandling för att stimulera ägglossningen.

Emmeline Holland fick själv tillföra kroppen hormoner via nässprej och sprutor samtidigt som hon gick på regelbundna ultraljudsundersökningar på Gävle sjukhus.

En del kvinnor kan bli illamående och uppleva hormontillförseln som jobbig.

– Jag fick lite svettningar, men det var inget jag led av, säger Emmeline Holland.

När det var dags att plocka ut äggen fick hon återvända till Akademiska sjukhuset. Hon låg på en brits och fick smärtstillande och lugnande. På en bildskärm kunde hon följa processen när äggen plockades ut, ett efter ett, med en tunn nål.

– Det var häftigt att följa, säger han.

Sex ägg blev det totalt. Efteråt hade hon lite ont i magen, men kunde jobba igen dagen därpå.

Emmeline Holland har inte ångrat sitt beslut att donera ägg. Hennes sambo har stöttat henne och hon har bara fått positiva reaktioner från omgivningen. Faktum är att hon nu har fått klartecken att donera ägg en gång till.

– Känslan av att kunna hjälpa någon annan att få barn, det slår allt, säger hon.