Hon kommer från Serbien och är en av de som kom till Gävle i buss från Migrationsverkets transiktenhet i Göteborg i fredags. Hennes barn är mellan sex och tio år gamla.

– I Serbien hörde vi att Sverige var världens bästa land, att alla vara snälla och att det var lugnt här, inga stridigheter och inga trakasserier. Jag drömmer om att mina barn och jag ska få tvätta oss ordentligt och veta att vi kan få stanna här, i trygghet, att barnen kan få sova. Har man alltid levt i trygghet då kanske man inte riktigt förstår det, säger hon.

Det finns en gemensam dusch på campingen, men några av dem berättar att de fått små elstötar därinne.

Naksija vill inte vara med på bild eller med sitt fullständiga namn. Hon är rädd att Migrationsverket på något sätt ska kunna använda det hon säger emot henne. Liksom alla vi träffar här pratar hon bara romani och därför har vi tolk med oss.

Hon, liksom flera av de andra vi pratar med, berättar att de åkt till Sverige i minibuss. Att någon oseriös skulle ha lurat henne till Sverige eller ingett falska förhoppningar förnekar hon.

– Vi, jag tänker främst på barnen, blev kanske inte så omhändertagna som jag först hade trott, men vi bestämde oss själva för att lämna, för att överleva. Det pågår fortfarande stridigheter i Serbien. Och romer är alltid minst värda. Det går inte att växa upp och vara rädd hela tiden.

Migrationsverket har redan börjat utreda dem och deras eventuella skäl för att få stanna. Tills vidare bor de alltså här. Än så länge är det inte så kallt och det fungerar ganska bra som en tillfällig lösning, tycker de. Ingen av de vi pratar med vill vända tillbaka.

– Det går inte att lita på någon där. Om du är rom och det händer dig något och du ringer polisen där så kommer de inte, säger en annan kvinna.

De sitter på den stora gräsplanen medan deras barn leker. Uppe vid campingstugorna möter vi Slavica, 43 år, och hennes man Sabria, 50 år. De har kommit med sina tre döttrar, en svärson och två barnbarn från Serbien. De ler och Sabria förklarar att de var med i Gefle Dagblad dagen innan, men då fanns ingen tolk att tillgå.

– Vi är vana nu, lite som kändisar, skojar han.

Dottern Ramajana drabbades av matförgiftning för några dagar sedan och säger att hon fortfarande är lite svag men glad att vara i Sverige.

– Maten är bra, det är inte det, men det är en annan mat än vi är vana vid, säger hon och ler.

Hon blev dålig och kräktes på kvällen då det inte fanns någon personal kvar på campingen och ingen bil att tillgå. Sabria berättar att han hade turen att få hjälp av en campare att ringa så att hon fick komma till sjukhus.

Sedan visumkravet för serber som vill resa till EU-länderna slopades i december har många människor, framförallt romer, lämnat Balkan för EU-länderna. Men EU-länderna har knappast öppnat famnen. I Italien drevs de bort och nu sker samma sak i Frankrike, alltmedan kritiska röster höjs från bland annat Europarådet och Svenska kyrkan.

– Vi vet att många inte tycker om oss. Men vi kom inte hit för att ha semester eller för att ta någons pengar. Vi hade jobb i Serbien och ett hus. Det kanske inte var mycket, men det var vad vi hade och vi lämnade allt. Om vi hade haft det bra hade vi aldrig kommit. Det enda vi vill är att vara som vanliga människor, att ha ett vanligt liv, säger Slavica.

Och så lägger hon till, som om hon känner att hon måste förklara sig, försvara sig:

– Vi vill också vara laglydiga och kunna ta hand om oss själva.

Klockan närmar sig fem på eftermiddagen. Då är det mat; potatisbullar, fläsk och lingonsylt. Det är Engesbergs kulturförening som fixar maten på uppdrag av Migrationsverket.

Hur länge de kommer att få bo i campingstugorna vet ingen här än.

– Vi hoppas bara på det bästa nu, säger Slavica.

”Om vi hade haft det bra hade vi aldrig kommit. Det enda vi vill är att vara som vanliga människor, att ha ett vanligt liv”

Slavica