Hans farfar Sverre lämnade som yngste son familjens gård i Gjövik i Norge för att söka lyckan utomlands. Han började handla med konjak i Jarnac och startade huset Braastad. Han gifte även in sig i huset Delamain, som hade startats 1759 när James Delamain kom tillbaka till Frankrike från Irland för att handla med konjak. Konjakstillverkningen startade 1824.

Idag har Charles, som är företagets verkställande direktör sina kusiner på andra sidan floden La Charente i Jarnac. Och medan huset Braastad inriktar sig på den skandinaviska, främst den norska marknaden har huset Delemain funnit en egen nisch i den tuffa konjaksbranschen.

Delamain gör världens mest exklusiva konjak.

Och som namnet antyder, här görs allt för hand.

Delamain sägs vara nördarnas konjak, ett märke som alltid får högsta poäng vid exklusiva provsmakningar och som har högsta renommé. Den yngsta konjak som företaget tillverkar är 25 år gammal, en XO, med beteckningen Pale & Dry.

Och det är med oerhörd stolthet som Charles visar mig runt. I en gammal klosterbyggnad sitter några personer och putsar fyllda flaskor innan de med stor noggrannhet sätter på etiketter.

– Vi gör allt för hand, säger Charles.

Vi går in i ett rum intill och där är hyllorna är fyllda av olika konjaksflaskor.

Där står ett exempel av varje flaska som exporterats de senaste tio åren, som en kvalitetskontroll. Om någon mottagare skulle klaga har man referenskonjak att kontrollera emot.

Huset Delamain exporterar sin konjak till 70 länder, även Sverige. Däremot finns den inte att köpa i själva Frankrike. Men överallt i världen kan man på exklusiva ställen, i New York så väl som Tokyo beställa en Delamain till kaffet.

Produktionen är liten. Henessy skulle klara av Delamains hela årsproduktion på två dagar.

– Men vi har tio års produktion i lager. Det är mycket, säger Charles som också berättar att marknaden för konjak har ökat betydligt sedan 2007 när hela världens drabbades av finanaskrisen. Kina är en stor marknad som kommer.

Där skulle säkert Delamains flaskor sälja bättre om de hade flaskor med gulddekorationer.

– Men vi ändrar inte flaskor eller etiketter efter olika marknader. De ser lika ut över hela världen, berättar Charles.

Och även om man med stor framgång har hittat sin nisch säger Charles att man som litet familjeföretag är sårbart. De stora husen, Henessy, Courvoisier, Rémy Martin och Martell har tillsammans runt 95 procent av marknaden. Och av dessa har Henessy hälften. De skulle med lätthet kunna köpa upp Delamain.

Speciellt för huset Delamain är att man inte destillerar druvorna själva.

Man har heller inga kontrakt med destillatörer, vilka det finns många runt om i distriktet.

Istället köper man varje år upp bara de bästa destillaten, eau-de-vie, från det bästa distriktet, grande champange.

– Så här kan det gå till, säger Charles, och visar på en liten samling små flaskor. De lämnades in för bedömning av en kvinna när mannen hade dött. Under alla år hade gården destillerat sitt vin och själv förvarat i tunnor. Nu ville hon sälja gårdens produktion.

Men om kvinnan lyckades sälja till Delamain eller inte avslöjar inte Charles.

Det är 20 personer som arbetar i företaget.

Klockan 11 varje dag går man ner i källaren för att lukta och bedöma destillaten i de många ekfaten.

Det krävs nio fat för att med åren bli ett fat färdig konjak. Resten dunstar bort.

De första destillaten kallas eau-de-vie, en färglös dryck som håller över 70 procent alkohol. Den är inte drickbar men redan där känner man doft av citron och apelsin.

Jag får dofta på prover som hämtas ur fatet med glasrör och sedan hälls tillbaka. Det första fatet är från 2009. Tio år äldre är prov nummer på. Då har alkoholhalten sjunkit till 65 procent och nu luktar det konjak. Tredje provet med destillat från 1981 har redan en mer komplex doft. Fjärde provet är från 1967 och nu är alkoholhalten nere i 49 procent. I det läget tappas de på damejeanne-flaskor för efter 60 år på fat utvecklas konjaken inte ytterligare.

Om man ska smaka och bedöma konjak, eller för all del andra drycker, bör man göra det på förmiddagen. Då är man både mentalt alert och dessutom neutral.

Man ska också veta att smaken på en konjak påverkas och upplevs annorlunda av det man ätit. Efter en middag med mycket vitlök smakar konjaken annorlunda än om man ätit något salt, som ostron.

Konjak kan variera stort i både smak och utseende. Det är tillåtet att tillsätta karamellfärg och även socker, som gör drycken mörk och söt.

Att göra så vore otänkbart i huset Delamain.

De gör bara ett begränsat antal sorter, där man blandar från de olika ekfaten. Man tillsätter destillerat vatten för att få ner alkoholhalten till 40 procent.

Charles avslutar guidningen med att låta mig prova fyra olika produkter, Pale&Dry som är en 25 år gammal XO, en ljus och elegant dryck, Vesper, 25 år gammal, mer mäktig och pepprig, Extra, som är 40 år och en rik konjak som passar som julkonjak till fruktpuddingar och till slut, husets stolthet, den exklusiva Réserve de la Famille, som säljs i numrerade flaskor och som smakar olika för varje tappning. Det är naturligtvis inga billiga drycker men de finns att köpa på Systembolaget.

Själv köpte jag en liten provförpackning för drygt en tusenlapp.

Betala gjorde jag i företagets kontor som inte hade ändrat inredning på mycket länge. Men betala med kort kunde jag göra.