Sedan en tid har psykiatrin i länet ett vårdprogram för att förhindra självmord. Enligt det ska risken bedömas med hjälp av en skattningsskala och behövs det ska man bli inlagd.

Av sekretesskäl kommenterar sjukvården inte enskilda patienter.

Kristina Nilsson, vikarierande verksamhetschef för vuxenpsykiatrin, berättar därför allmänt hur en riskbe- dömning går till. Frågorna är ställda i telefon och besvarade i mejl.

Det finns ingen faktor som alltid väger tyngst. En mängd olika saker vägs samman och bygger på ett förtroende från och kontakt med patienten. Ett tidigare självmordsförsök innebär en ökad risk, men hur det har skett avgör hur stor den risken är.

Risken ökar om någon i familjen eller släkten tagit sitt liv och män tar oftare sitt liv än kvinnor.

Andra faktorer som finns med i bedömningen är om det finns en ökad sårbarhet, graden av depression, hopplöshetskänsla, eventuella psykostecken, ångest och patientens syn på sig själv.

Personliga förluster, missbruk och uttalade självmordstankar är också riskfaktorer. I den andra vågskålen läggs skyddsfaktorer som ett socialt nätverk, ordnad ekonomi och andra vårdkontakter.

Medicin är bara en del av behandlingen. Andra faktorer kan också bidra till att patienten mår bättre och skrivs ut innan den börjar ha effekt.

Exempel på det är ett socialt nätverk, att man rett ut problem och relationer till anhöriga, att patienten har fått redskap att hantera självmordstankar och att en fortsatt hjälp från vården är planerad.

Bedömer läkaren att det finns risk för att patienten ska ta sitt liv och hon eller han inte vill stanna kvar på avdelningen kan läkaren skriva ett vårdintyg. Det innebär att patienten måste stanna kvar mot sin vilja.