Vi ses i Jarnac, en liten stad i södra Frankrike, ungefär tio mil söder om Poitiers där Kajsa och Jonas valde att slå sig ner. De kommer till vårt möte, solbrända, glada och avslappnade.

Det har gått 18 år sedan de lämnade Sverige.

I Gävle hade de två hittat varandra genom golfvänner när båda blivit ensamstående, Kajsa Bergström som änka med två döttrar, Britta och Anna och Jonas Engqvist, frånskild med tre barn, Anna, Jenny och Niklas. Nu har de åtta barnbarn tillsammans.

Jonas ledde och ägde en av Gävles mest framgångsrika reklambyråer, Engqvist reklam, och där arbetade även Kajsa, som egentligen var gymnastiklärare. I dag heter firman Y&S Screentryck och finns kvar i Gävle.

Så hur kommer man på tanken att lämna allt och åka till Frankrike?

– Vi ville byta liv. Vi kom till ett läge när vi måste göra något nytt, berättar Kajsa.

Vid den tidpunkten började datorerna göra allt större intrång i reklambranschen som då befann sig i kris. De hade killar anställda som skötte datorerna, men båda försvann inom ett år.

Så satt de där och undrade över framtiden. De insåg att de aldrig skulle kunna bli bra på datorer.

– Vi kände oss helt enkelt för gamla. Så vi sa till varandra, vi gör något nytt. Men vad? Vi funderade hit och dit och insåg att om vi skulle bo utomlands måste det vara i ett land där vi kunde hitta på något att göra. Att ha en verksamhet. Inte för ekonomin, för den hade vi ordnad. Men vi ville ha något att göra.

Bed & breakfast för svenska gäster blev lösningen.

– Det är det enda man kan göra när man flyttar utomlands, som vi. Om vi skulle ha sökt jobb, då måste man behärska språket perfekt.

Det gjorde inte Jonas och Kajsa. Jonas kunde inte ett ord franska och ännu efter många år behärskar han långt ifrån språket på samma sätt som Kajsa, som hade läst franska i skolan och som hade en grund.

Nu är hon så haj att hon till och med kunde engagera sig politiskt i sin hemkommun. Där satt hon i bygg- och miljönämnden ett antal år.

– Men fortfarande förstår jag inte allt som sägs på TV till exempel. Det är så komplext.

Jonas har ansträngt sig på alla möjliga sätt för att läsa sig franska, med både kurser med olika typer av undervisning, språklaboratorier till exempel.

Nu klarar han vardagslivet gör utan problem. På golfbanan har han sitt dagliga umgängesliv med gubbarna och även tillsammans med Kajsa och parets hund Pia, som får gå okopplad.

Så hur väljer man plats att bosätta sig på? Poitiers är ju ett rätt okänt ställe.

– Det var en slump. Vi hade valt bort Irland, på grund av klimatet och Italien, på grund av språket. Italienska kunde ingen av oss. Av en slump såg vi en annons från en svensk kvinna som hade bott och arbetat med mäklare i det här området och som fortsatte att annonsera ut hus.

Kajsa och Jonas bokade tid med mäklaren i Frankrike. Huset var fantastiskt, men för isolerat. Så av en slump åkte de och tittade på ytterligare objekt hos en annan mäklare. De ville bo i en levande by. Drömhuset hittade de i La Chapelle Moulière, som låg vid den största floden i departementet. Det var en gammal bondgård med flera bostadshus och en stor lada. Huset låg högt och vackert.

Det här tar vi, sa Kajsa. Ett halvår senare flyttade de in och förvandlade den gamla bondgården till Pomme d’Or, guldäpplet. Där tog de emot svenska gäster. Där höll de kurser i allt möjligt, akvarellmålning, matlagning. I den stora ladan hade de konstutställningar och ordnade soaréer med mat och musik.

De två svenskarna blev nästan navet i den gamla franska byn.

Redan från början började Jonas måla och rita. Han ville berätta om deras nya liv för barn och barnbarn hemma i Sverige.

Nästan varje dag blev det en teckning. Han berättade om hundarna, som blev en viktig del i deras liv. Den första var en boxer som blev elva år. Och om hönsen som förde liv på gården med sitt kackel. Nu har han pärmarna fulla och skulle kunna ge ut en bok.

Gästerna från Sverige kom. Kajsa och Jonas annonserade och det var främst golfgäster som sökte sig till Pomme d’Or. Det rullade på i fjorton år. Sen tyckte de att det var dags att pensionera sig.

De sålde bondgården efter mycket om och men och köpte ett mer lättskött hus i en by på andra sidan Poiters, Sanxay, där de har många svenska vänner. Då skaffade de sig även en fast punkt i Sverige, en liten lägenhet i Stockholm.

Drabbades ni av kulturchock när ni flyttade till Frankrike?

– Nej, ingen större. Det är samma sorts standard här som i Sverige, samma saker man kan handla. Man hittar grejer som man känner igen. I så fall är det mentaliteten som kan skilja. I affärer kan personalen vara nonchalant om de inte förstår vad man säger. Då går de bara ifrån. Då blir man litet sur och besviken. Men i det här området bor det otroligt vänliga människor. Det tycker alla vi svenskar som bor här. De är intresserade och vill att vi ska vara med. Och det är vi. Vi är med på deras fotvandringar och luncher och vi spelar boule och håller på. Om man försöker integrera sig är man jättevälkommen.

Fransmännen har haft ett rykte att vara snorkiga och besvärliga, men så är det nog bara i de större turistorterna. Där kan de vara avsnoppande. Men här på landet är alla trevliga.

Varför har ni inte flyttat hem, som ni tänkte från början?

– Det är så svårt att lämna det här. Klimatet och livskvaliteten. Så länge vi har hälsan och är rörliga kommer vi att vara kvar.

– Jag brukar säga, när någon av oss dör, då flyttar Kajsa hem, inflikar Jonas.

Livskvalitet för Jonas och Kajsa är ett lugnt tempo och en litet mer gammeldags livsstil än i Sverige. Det ordnas så många småtrevliga saker, enkla nöjen.

Hur ser en typisk dag ut?

– Vi har litet olika tempo. Jag är uppe tidigt och Jonas sover länge för han sitter uppe längre. Jag börjar dagen med att promenera med hunden en timme eller två. Vi har en blandras, labrador och bordercollie som heter Pia. Vi hittade henne på ett djurhem när hon var åtta månader, illa behandlad, rädd och misstänksam. Nu mår hon bra och är kul att ha. Hund har varit en stor del av vårt liv här nere. Vi har haft många hundar under våra 18 år.

Efter promenaden blir det förberedelser för lunch och sen väntar golfbanan. Det är hunden Pia som spänner ögonen i Kajsa och säger att nu är det dags att gå till golfbanan.

Sen pysslar de i trädgården. Oftast äter de lunch eller middag med goda vänner. De sköter om varandras hus och vattnar blommor åt varandra i den lilla svenskkolonin. De lever ett stillsamt pensionärsliv och två-tre gånger om året åker de hem och hälsar på släkt och vänner.

Och nu börjar barnbarnen bli så stora att de kan resa själva och komma och hälsa på.

Och den franska maten?

– Det beror litet på vart man går, men för det mesta får man mycket bra mat. Allt finns att välja på. Vi har en enstjärnig restaurang i närheten och där får vi fantastisk mat. Ofta äter vi i golfrestaurangen.

Frankrike är också känt för sina strejker!

¬- Ja, folk är väldigt engagerade och militanta. Det har alltid varit deras sätt att protestera och på så sätt får de igenom sina krav. De går ut och kastar fiskar eller vräker ut mjölk eller kör med traktorer på Champs-Elysée i Paris och blockerar paradgatan. Efter sådan aktioner kan regeringen backa. Det kan verka barnsligt och man är aldrig säker på om det är strejk eller inte när man kommer till flygplatsen. Eller om tåget strejkar. Vi har ofta fått hyra bil för att tåget inte går när vi ska till flygplatsen. Men jag tycker det är rätt att folk säger ifrån att det här vill vi inte vara med om, säger Kajsa.

Vad tycker folk om sin president, Sarkozy?

– Han var populär i början men nu tycker folk att han börjar likna en envåldshärskare, en Napoleon. Han tar sig friheter som han inte borde göra.

Hur mycket har ni sett av resten av Frankrike?

¬- Inte så mycket. Den här delen är så fantastisk. Det är så vänligt. Vi har nära till havet, tio mil om vi vill åka dit och bada. Det är ett vackert område, ett böljande landskap. Klimatet är stabilt och vi kan spela golf året runt. Vi har bara haft två stormar på alla de här åren. Inga översvämningar och inga bränder, som vid Medelhavet. Vi har bara rest runt i regionen. Vi har varit bundna både av verksamheten och våra djur. Vi har inte känt något behov av att resa runt.

Hur gör ni när ni åker hem till Sverige?

– Vi tar inte med hundarna. Istället har vi annonserat efter hundvakt i Sverige och familjer har kommit ner. Det har fungerat så bra att fyra av dem har köpt hus här i närheten nu och har blivit goda vänner.

Är det billigare i Frankrike än i Sverige?

– Ja, det är det nog. Vissa saker är hutlösa i Sverige, som veterinärer och hårklippning. Det är mycket billigare att sterilisera en hund här än i Sverige till exempel. När det gäller hantverkare är det obligatoriskt med en offert innan man börjar jobba. Vi har aldrig betalat svarta pengar för hantverkare. Det gör man helt enkelt inte.

Jonas och Kajsa säger att de lever pensionärsliv.

Tro’t den som vill för nu är de engagerade i golfklubben, tre niohålsbanor i trevlig terräng och superduktig pro som pratar engelska. Med fint klubbhus och bra restaurang. Intill banan finns ett villaområde som ägs av holländare. Där försöker Kajsa förmedla kontakt med golfintresserade svenskar som kan hyra de välutrustade husen till bra pris och dessutom få specialpris på spelavgiften. Det blir kanonbillig golf, säger Kajsa och Jonas instämmer.