Bussförare kommer och går hela tiden i personalrummet. Stämningen är öppen och otvungen. Till en början. Ingen har något emot att prata med oss. De flesta har åsikter om de senaste tidens rån som arbetskamrater blivit utsatta för.

Åsa Lundgren läser tidningen i en soffa.

– Jag har inte känt mig direkt rädd för att råka ut för något, men det är klart att man blir försiktig nu när det kommer två ungdomar med huvtröjor på kvällen när bussen är tom och man närmar sig ändhållplatsen. Då är det klart att man tittar lite extra på folk, säger hon.

Hon har jobbat som bussförare i 30 år och säger att arbetsförhållandena blivit sämre.

– Så här var det ju aldrig tidigare. Men det är tuffare ute i samhället nu och ungdomarna verkar ju behöva pengar till allt möjligt. Men jag trivs bra ändå med jobbet. När man får vara ute i alla väder bland folk, blommor och träd, då är det svårt att sluta.

Hon tycker det har varit dumt av bussbolaget att efter de senaste två rånen tillfälligt ta bort kontanthanteringen och sedan ta tillbaka den.

– Det sprider ju sig bland de som håller på med det här hur lätt det är att råna en buss och så fort kontanterna är tillbaka så händer det igen. Det ser vi ju varje gång.

Rånarna beskrivs som unga, under 18 år.

– Jag tycker mest att det är sorgligt att det faktiskt är barn som är ute och rånar. Man undrar hur det blir så, det är så synd, säger bussföraren Agnes Wirdby.

Gideon Holmström är besviken över att bussbolaget agerar så sent.

– Det har gått väldigt lång tid utan att det har hänt nånting, de har inte gjort något förrän nu. Men det är svårt att säga om det kommer att göra någon större skillnad att ta bort kontanterna. För oss förare blir det så klart lite enklare.

Han uppskattar att av tio passagerare är det kanske tre som betalar kontant.

Föraren Hasse Lundin dyker upp för en mellanlandning.

– Som förare blir man lite upprörd och irriterad över vad man ska behöva råka ut för, säger han.

Själv har han aldrig drabbats.

– Det går inte att veta hur man själv skulle reagera. Sen kommer det nog mycket känslor efteråt också, både ilska och rädsla över hur det hade kunnat sluta. Man vet ju aldrig vad rånarna kan ta sig till. Jag jobbade i Uppsala tidigare och där var det en chaufför som blev riktigt illa misshandlad. Det var otäckt.

Ämnet är känsligt, visar det sig. Ytterligare en man dyker upp för prata med oss. Det är Nobinas regionale trafikchef Lennart Skoog. Han talar om att vi inte är välkomna och måste lämna lokalen.

– Och det vill jag att ni gör nu.