För kanske tio år sedan genomfördes ett konstprojekt där ett antal konstnärer låtsades vara arkeologer. De markerade ett område med snören för att sedan gräva, borsta och vaska så som de sett arkeologer göra vid riktiga utgrävningar. I själva verket visste de inte alls vad de gjorde, allt var bara imitation. Åskådarna, där­emot, var övertygade om att de tittade på en utgrävning genomförd av riktiga arkeologer.

Samma känsla av imiterande låtsasarbete får jag av de aktiviteter som ligger bakom amerikanska Jenny Perlins verk, i den näst intill perfekta utställningen Mimeograf, som är både välplanerad, väldisponerad, intressant och mycket väl ­genomförd.

På 1970-talet offentliggjordes arkivet The Perlin Papers som innehöll cirka 250 000 dokument från utredningen och den efterföljande rättegången mot Ethel och Julius Rosenberg i USA ungefär 20 år tidigare. Paret Rosenberg anklagades och dömdes för spionage. De avrättades 1953.

Perlins animerade film Inaudible (2006) återger text från ett av dokumenten i arkivet som innehåller transkriberade samtal mellan vänner till Rosenbergs. Ytterst få ord uppfattades av de som avlyssnade, vilket resulterade i att ordet inaudible (ohörbar) gång på gång upprepas. Dokumentet måste rimligen varit helt utan värde. Eller så fanns värdet just i bristen på sammanhang för de ord som faktiskt uppfattades. Utan sammanhang kan ord få den betydelse man vill att de ska ha.

Animationerna i filmen Notes (2006) är kopior av en annan dömd spions anteckningar. Eller klotter, snarare.

På sin höjd sådant man omedvetet producerar på baksidan av det papper som ligger närmast när man pratar i telefon, eller det där inledande kladdet när man testar om pennan fungerar. Men precis allt skulle dokumenteras. Dokumenteras för att sedan reproduceras, vilket är vad Mimeograph (2010) handlar om.

En Mimeograph är egentligen en typ av kopieringsmaskin, men de kvinnor som arbetade med att för hand kopiera alla dokument hade ungefär samma maskinella funktion, och det är deras bisarra arbete som skildras i filmen.

Samtliga filmer är gjorda med en 16-millimeterskamera som tillsammans med ljudet av projektorerna för tankarna till gamla journalfilmer, vilket är ett ganska uttjatat knep för att tillföra en känsla av historisk autencitet, men i det här fallet är syftet att föra tankarna till det absurda i att så tvångsmässigt dokumentera människors liv. Alla drag av mänsklighet är borta villket också, nästan humoristiskt, ­illustreras i teckningar av FBI:s avlyssningsutrustning.

Paralleller till dagens amerikanska övervakningssamhälle och det inhumana kriget mot terrorn är inte svårt att se. Underrättelseindustrin har sedan länge tappat bort sitt ursprungliga syfte. Kvar är bara en samling låtsasarkeologer som genomför repetitiva rörelser utan mening.

Tina Hemmingsson