Zackaria från Somalia var den ende av de sex killarna som redan hade uppehållstillstånd när GD träffade honom för ett år sedan. Nu har han varit i Sverige i ett år och tre månader, han har hunnit fylla 18 år och flyttat till egen lägenhet.

Då drömde han om att bli fotbollsdomare och det har han också blivit.

Om från Nepal har också fått uppehållstillstånd sedan sist men är inte hemma när GD kommer på besök.

De övriga fyra har alla fått avslag.

Tre av killarna, Ali, Shoresh och Kafi från Irak, finns inte längre kvar på Sesam. Shoresh har skickats tillbaka till sitt hemland och Kafi försvann för tre månader sedan när han fått sitt tredje avslag. Alis öde är okänt. Han har lämnat Sesam men ingen vet vart han tagit vägen.

Abdullah från Tjetjenien är den ende av de sex som bor kvar. Även han har fått sitt tredje avslag som inte går att överklaga men Abdullah tänker inte ge upp.

Det är alltså bara Zackaria och Abdullah som vi träffar den här gången.

Zackaria berättar att han bor i egen lägenhet, men i samma område, sedan en tid tillbaka. Han går fortfarande i skolan, nu på Polhemsskolan, och han har utbildad sig till fotbollsdomare.

– Jag vill jobba för de fattiga barnen. Jag betalar hundra kronor varje månad till Röda Korset.

Han lever på studiebidrag och får några kronor för de domaruppdrag han har ibland. Men pengarna räcker inte ens till att köpa fotbollskläder för. Dem har han fått av en anställd på Sesam men trots det vill han alltså hjälpa andra som har det svårt.

– Blir det bra i Somalia vill jag åka dit och hjälpa. Jag har ingen utbildning men jag kanske kan hjälpa barn genom fotbollen, säger Zackaria som bara läste några få ämnen i skolan i Somalia.

Han berättar stolt att han ska döma fotboll nästa helg i Sandviken i Tidningscupen. Via fotbollen och domarkursen har han lärt känna flera svenskar som han träffar rätt ofta.

– Pappa är kvar i Somalia och jag har en moster i USA. Pappa ringer ibland. Han har det bra men han är glad över att jag är här. Jag har frågat om han vill komma hit men han vill stanna kvar, berättar Zackaria och drar halsduken om sig.

På frågan vad han tycker har varit svårt i Sverige så är det språket och kylan som varit det värsta.

– Nej, det är skönt nu, säger Abdullah med ett brett leende. Han är van vid lite kärvare klimat och har inget emot att jobba ute i 25 graders kyla.

Abdullah har varit i Sverige i två år. För några månader sedan fick han sitt tredje avslag.

– Jag kämpar, ger inte upp, säger han sammanbitet och tittar ner i bordet.

Abdullah började brottas som sexåring i Tjetjenien och har fortsatt med det här i Gävle hos BK Loke. Ryggproblem gör att han inte kan satsa fullt ut och han har inga tankar på att brottas professionellt. Det tar för mycket tid, tycker han. Men han brottas för att hålla sig frisk.

Brottningen har ändå gett honom en hel del. Den 30 januari tävlar han i 76-kilosklassen vid en tävling i Valbo och då tänker han vinna.

Via brottningen har han också träffat Mehrdad Nesaei på Glasakuten.

– Vi började umgås och jag fick börja praktisera hos honom. Jag har varit där en månad nu och det går bra. Jag ville jobba som mekaniker men efter att jag träffat Mehrdad vet jag inte. Jag är tacksam för allt han gjort och jag kommer aldrig att glömma det. Jag vill gärna hälsa till honom och önska honom allt gott.

Abdullah jobbar extra då han kan och vill verkligen lära sig jobbet. Till sommaren hoppas han ha lärt sig så mycket att han kan få jobb. Vid sidan om praktiken läser han svenska, engelska, matte och idrott.

– Jag har inte lärt mig svenska i skolan utan genom att prata med kompisar. Jag pratar inte ryska med någon. Jag blir arg när det sitter folk och pratar fem–sex olika språk så att andra inte förstår vad de säger.

Jag frågar om Abdullahs familj.

– De finns inte i livet men jag har jättemånga kompisar här, säger han och skruvar lite på sig.

Efter en stund berättar han lite mer även om det tar emot.

– Migrationsverket vill skicka tillbaka mig men jag kan åka tillbaka själv. Jag kom hit för att det var problem i Tjetjenien. Jag ser ingen framtid där och jag har inget stöd där. Ungdomar försvinner utan anledning. Tjetjenien krigar mot Ryssland. De säger att kriget är slut men folk krigar ändå.

Historien om hur han kom till Sverige är lång och känslosam. Han vill egentligen inte berätta, det rör upp för mycket känslor, men lite säger han ändå.

– Jag och mina föräldrar smugglades till Tyskland men jag tappade bort dem där. Jag vet inte om de är i livet. Vi skulle egentligen till Kanada och har betalat mycket till smugglare men man vet inte vem man kan lita på. Vi skulle åka bil till Danmark och båt till Kanada men det är svårt att ta sig dit. Vi hade en plats att gömma oss på. Jag har upplevt mycket.

Abdullah säger att han kom ensam med tåg till Sverige men det tror inte Migrationsverket på.

Abdullah mår dåligt av att berätta så vi lämnar ämnet och pratar Sverige i stället. Språket tycker båda har varit svårt och för Zackaria har kylan som sagt varit besvärlig men för övrigt trivs de. Men det finns en sak de gärna vill ändra på och det är maten.

– Vi äter Sodexomat både på skolan och här. Det är inte lätt, säger Abdullah och ler stort igen. Det var mycket bättre mat i Tjetjenien. Jag har aldrig ätit sån här mat förut. Jag vet inte var de hittar såna grejer. Jag vill inte såra dem men maten är för grisar. Jag köper mat för alla mina pengar. Jag gillar soppa, lammkött, makaroner, allt som är nyttigt.

Zackaria nickar instämmande. Själv vill han helst ha kyckling och ris.

Det har blivit dags att bryta upp men innan vi går vill Abdullah visa sin lägenhet. Han visar julklapparna han fått, en väggalmanacka med bilder från hans tid på Sesam och ljus med härliga dofter av choklad och kaffe. Både jul och nyår firade han med sin chef men han hann med ett viktigt besök på Sesam också.

– Abdullah var jultomte med mage och skägg, skrattar Zackaria.

– Det var tråkigt att bocken brann innan jul, fortsätter Abdullah.

– Ja, det var både på CNN och BBC, fyller Zackaria i och de båda börjar låta som riktiga Gävlebor.