Andreas och Patrik från Bomhus var enäggstvillingar och följdes åt genom livet. Som femåringar började de spela fotboll och ishockey för IK Huge.

När de blev tonåringar var de så framgångsrika att de hängde med till sista gallringen till både tv-pucken och gästrikelaget i fotboll.

Även i skolan var de duktiga och hade bra betyg ända till nian.

– De var glada härliga killar med glimten i ögat, snälla och omtänksamma, säger Eva.

När pojkarna var 17 år upptäckte Eva att de fått ett annorlunda beteende. Att de nu var oroliga och stingsliga och såg trötta och hängiga ut nästan jämt.

– Men jag tänkte att det kunde ha något att göra med puberteten.

Samtidigt började hon oroas för att de kanske tog droger. Trots att ett urinprov som togs på skolan inte visade spår av narkotika kunde hon inte göra sig kvitt misstanken och sökte flera gånger igenom deras rum. Och en dag hittade hon narkotikaklassade tabletter, så kallat flödder, på rummet.

– Jag tog kontakt med socialtjänsten. Men de jag pratade med där tyckte inte att det var så allvarligt, säger Eva.

Snart slutade de helt med idrotten och började ta droger mer konstant. De använde hasch, amfetamin, tabletter och morfin – många gånger i kombination med alkohol.

Den 12 augusti 2004 ringde Eva till Andreas och frågade om han ville följa med till Åland och titta på ett träningsläger i innebandy som hans flera år yngre bror skulle delta i. Andreas hade då varit fri från droger i ett par månader.

Nej, han ville inte följa med.

När Eva klev av färjan nästa dag på Åland såg hon att hon fått ett meddelande på telefon från Gävle sjukhus. Hon ringde dit och fick reda på att Andreas tagit en överdos.

Hon återvände direkt och begav sig till sjukhuset där Andreas låg med öppna ögon och bara hölls vid liv av en maskin och slangar.

Eva fick veta att han suttit hos en kille i Sätra och tagit morfin som slagit ut andningen. Sedan hade syrebristen förstört så gott som hela hjärnan.

– Han hade blivit kvar i sittande ställning. Om han ramlat omkull hade inte skadorna blivit så allvarliga, berättar Eva.

Patrik var just då på ett behandlingshem enligt LVM och kom till sjukhuset med personal från hemmet.

– Direkt när Patrik trädde in i rummet visade maskinen att Andreas puls gick upp och hjärtverksamheten ökade, säger Eva.

Men livet gick inte att rädda, fem dagar efter överdosen avled Andreas på sjukhuset.

Eva berättar:

– Patrik fick nu för alltid ledsna ögon, även om munnen log var ögonen ledsna. Han sa: ”Nu är jag inte mer än halv, halva jag är borta”.

Han höll sig ren från droger några månader. Men när han satte igång igen var han mindre försiktig än förut, mycket mindre.

Den 16 november 2005 försökte Eva få tag i Patrik. Hon ringde och ringde flera gånger.

Ingen svarade.

Till slut tog hon kontakt med Patriks mormor som hade en reservnyckel till hans bostad. Mormodern gick dit med en kompis till Patrik, öppnade dörren och klev in.

Därinne låg Patrik, död av en överdos.

Eva kontaktades omedelbart om vad som hade hänt.

– Jag hade varit sjukskriven ett år när Andreas dog. Nu blev jag sjukskriven ett år till. Jag var i chock, ledsen och kände mig jättekraschad. Jag gjorde saker men jag gjorde sakerna som om jag varit radiostyrd. Jag fick panikångest och kunde knappt äta eller sova, säger Eva.