Birgitta heter egentligen något annat. Hon vill inte visa sitt ansikte på bild eller ha sitt namn i tidningen.

– Då kanske de slår ihjäl mig, säger hon och kryper ihop lite.

Birgitta har bott på olika gator i närheten av Andersbergs centrum i närmare 15 år. Den lägenhet hon bor i nu ligger i de röda husen. Där har hon bott i tre år.

– Det första året var bra.

Hon har aldrig känt sig rädd förut även om hon tycker att området förfallit undan för undan.

– Du, jag ringde förvaltaren häromkvällen när hissen var nedkissad. Förvaltaren frågade om hon skulle tro på det.

Hennes granne finns med henne vid köksbordet. Han berättar att han ringt om bajs i trapphuset.

– De frågade om det var människo- eller hundbajs!

Birgitta berättar att det ofta är kiss under trappen, dörrar i källarförrådet är uppbrutna, utanför porten har det stått madrasser, högar med kläder, soppåsar, lösa hundar i trappuppgången, liv i samlingslokalen vissa perioder och barn som sparkar boll på fönstren.

– Gavlegårdarna tar det inte på allvar.

Birgitta hörde av sig till GD i början av veckan för att berätta om allt det, men så hände något mycket allvarligare.

– Jag har inte ätit och sovit sen i tisdags. Jag har fått lugnande men jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv och jag har aldrig vankat så mycket, säger hon innan hon irrar ut i hallen utan att komma ihåg vad hon skulle göra.

Hon är fortfarande lite förvirrad och chockad men kan berätta redigt och sansat om tisdagskvällen.

– Jag har varit en glad person men nu har jag blivit tio år äldre, suckar hon.

Birgitta var bortbjuden på vin och mat hos bekanta i området i tisdags kväll. Hon säger själv att hon blev lite berusad men inte full. Vid halv nio skulle hon rasta sin gamla hund och samtidigt gå till Time och köpa glass.

– Hunden gick lös en bit bort eftersom jag inte såg någon. Plötsligt kom det två killar vid hälsocentralen.

Birgitta säger att det var män i 30–40-årsåldern av utländsk härkomst. De frågade om hon hade cigaretter men Birgitta sa att hon inte hade några.

– Din jävla hora, sa den ena och så small det. Jag vet inte om jag sa något.

Birgitta föll till marken, männen muddrade henne på pengar och cigaretter. Hunden uppfattade att något hade hänt, Birgitta började ropa på hjälp och en av männen sparkade henne hårt på ett knä innan de försvann därifrån. Blodet rann och någon hade ringt ambulans.

Birgitta trodde att näsbenet var av men hon klarade sig med sår på näsan, svullet knä, blåmärke på läppen, ömma tänder, stort blåmärke på låret, ett litet skärsår i handen och blåmärken på båda armarna.

Men även om de fysiska skadorna kommer att läka är det värre med ärren i själen.

– Jag vill prata av mig, annars blir jag tokig. Jag har ringt psykosociala teamet men de hade semester och brottsofferjouren håller på att flytta. Ska jag kunna gå ut någon mer gång i mörkret? Jag är rädd även på dagarna och vänder mig om hela tiden.

Birgitta har knappt varit utanför dörren sedan händelsen, och hunden har hon blivit tvungen att lämna bort eftersom hon inte kan rasta den nu.

Men trots alla brister hon upplevt har hon trivts i området. Närheten till service, grönområdet för hundrastning och bärplockning och fin lägenhet har vägt upp.

Men inte nu längre.

Birgitta och hennes granne börjar båda räkna upp sex–sju personer i de närmaste husen som har flyttat eller ska flytta därifrån. De är besvikna på Gavlegårdarna som de tycker nonchalerar problemen och inte informerar alla i området om vilka regler som gäller och inte håller möten på flera språk.

– Det blir färre och färre svenskar kvar. Förr hade vi gemenskap och folk kom på mötena. Men det har successivt blivit sämre. Jag betalar 5 500 kronor för lägenheten men har inga rättigheter. Jag älskar barn och vill inte sätta mig på ett 50+-boende. Vart ska jag ta vägen?