”Nu vet jag vad vi ska göra!” ropade han till de andra som stod med jobb upp över öronen och stirrade oroligt. ”Vi ska laga gamla fönster i stället för att kasta bort dem”, fortsatte Stefan lika lyrisk. Gubbarna på verkstan skakade på sina huvuden och drog lite försiktigt på smilbanden. ”Du är tokig”, var första kommentaren. ”Och hur har du tänkt att få någon lönsamhet”? Men Stefan var orubblig. Han hade hittat något som kändes viktigt, en ny dimension på hantverket och det handlade om andra värden än pengar.

– Det här är livskvalitet för mig, säger Stefan och sveper med armen framför sina egna fina, gamla fönster.

– Att bevara gamla snickartraditioner och samtidigt vara snäll mot vår jord. Byggvarubranschen och energiknuttarna har stor makt och de påverkar folk att göra enligt sina intressen. Men det kommer fler och fler som är medvetna om att det finns alternativ. I dag har det här dessutom blivit ekonomiskt lönsamt och nu önskar jag bara att det fanns fler unga som ville utbilda sig. Jag skulle kunna ha hur många lärlingar som helst inom byggnadsvård.

Stefan har renoverat många gamla kyrkor och hälsingegårdar i sina dagar och fått en alldeles särskild känsla för fönstren.

– Fönster är husets ögon, säger Stefan. De speglar husets själ och det gör ont i mig när jag ser hur en del för våld på sina hus. De sätter in nya fönster som inte stämmer med husets karaktär, som släpper in mindre ljus och har sämre kvalitet.

För sju år sedan flyttade han till Gamla Söder. När huset byggdes på 1700-talet var det bara ett parhus med två rum, men i dag har det fem rum och kök fördelat i två plan. Stefan föll för husets möjligheter och inte minst för att äntligen få användning för ett gammalt fynd.

– Det var bland det första jag tänkte, säger Stefan. Äntligen fick jag användning för åtminstone två av de elva fönster jag hade från en gammal punschveranda i Hälsingland. Jag fick tag i dem genom naturfotografen Hilding Mickelsson och nu pryder de min entré här på gården.

Stefan låter både stolt och rörd när han pratar om sin vän som också var en samlare av gamla ting. Tyvärr hann aldrig Hilding se veranda­fönstrens nya hedersplats, möjligen från en bättre utkiksplats.

Bakom Stefans sköna entré finns ett praktiskt kapprum med spetsmönstrade tapeter som matchar muslineglaset i fönstren perfekt. Karmar och lister har en engelsk röd ton, samma som i tapeten och pardörren är mustigt varm i gyllene ockra. På golvet ligger det träplankor som drottning Kristina en gång har gått på. Men då låg de i ett gästgiveri i Västanå i Älvkarleby.

På övervåningen finns ett annat av Stefans favoritrum. En glas­veranda med utsikt där han ofta sitter och njuter. Lika mycket av långa helgfrukostar som av sena kvällar. Verandan har handblåsta fönsterglas som är monterade i nya snickerier i gammal stil. Rummet har en härlig vy över takåsarna på Gamla Söder och bjuder in både himmel och ljus. Konstruktionen är klassiska dubbelfönster som får bli enkelglas varje sommar.

– Varje vår lyfter jag in ljudet, säger Stefan. Då blir det nästan som att vara ute. Jag plockar ur innerglasen och hör plötsligt fåglarna, vinden och människor som går förbi.

Det handblåsta glaset släpper in mer ljus än maskingjorda glas och ger dessutom ett fint spektra när ljuset faller på ojämnheterna. Tre timmar på våren och tre timmar på hösten, det är den tid han lägger ner på skötsel.

– Det finns de som pratar om underhållsfria fönster, säger han. Jag brukar undra vad de menar med det? Det är inte mycket tid per år jag lägger på hela min veranda med 18 innerbågar.

Möblerna i gammaldags stil är arvegods och gungstolen efter Stefans farfar är tillverkad i Gävle. Möbelgruppen med soffa och stolar kommer från hans farmor och på väggen kan man läsa orden; ”Kärlek är hemmets sol här på Immabo”.

– Min sambo Ing-Marie brukar kallas för Imma, förklarar Stefan. Därför döpte jag gården till Immabo när vi skulle ta över den. Hela mitt liv har bestått av att bygga hus och nu tänkte jag att det här skulle få bli mitt sista. Jag vill hinna njuta av annat också. Du skulle se trädgården här på sommaren. Den är full av dignande klängrosor som vi har låtit växa och i år kunde vi skörda 32 klasar med vindruvor.

Stefans släkt kommer från Hille och de flesta av männen var timmermän och gårdssnickare. Hans farfars bror som var speleman var finsnickare och bra på att bygga fioler. Efter skolan började Stefan jobba i Forsmark och redan vid 21 köpte han sitt första hus. Det låg i Älvkarleby och var byggt 1892. Men det här var på 70-talet och Stefan följde den tidens ideal.

– Jag gjorde nog alla misstag man kan, säger han och skrattar. Jag styrdes av de normer som gällde då, nämligen att man skulle täppa till allting. Jag målade hela fasaden med plastfärg och det bäddar för att det blir röta. Man skulle ha diffusionsspärr, som det så vackert heter, men det är inte förenligt med gamla stommar i trä. Jag hävdar att det måste finnas en viss diffusionsöppenhet. Gamla metoder står sig längst men i kombination med modern teknik, vi är ju inte grottmänniskor.

När han blev erbjuden att börja resa timmerstommar åt en småhusfirma var han snabb att nappa. Det blev en hel del kroppsligt arbete och Stefan lärde sig mycket om hur man bygger hus. I mitten av 80-talet flyttade han tillbaka till Gävle. Han fortsatte montera villor och började få en del uppdrag att renovera. Ibland var det hus som skulle rivas och han upplevde starkt hur smärtsamt det kunde vara när fin kulturhistoria blev förstörd.

– Det var mycket sorg och bedrövelse när vi rev ett gammalt gästgiveri en gång, som ägaren inte hade råd att återställa själv. I dag finns en helt annan hjälp att få via länsstyrelserna.

Rivningen var en händelse som fick Stefan att tänka till. En annan var när Göran Gudmundsson jobbade på Länsmuseet Gävleborg och ordnade ett seminarium om fönsterrenovering. Hans och Sonja Albäck från Skåne höll i kursen som fick Stefan att ta ut en ny färdriktning. Han ville lära sig allt om hur man renoverar gamla fönster och andra snickerier och skaffade mer kunskap och nya specialverktyg. Kollegorna tyckte att han var tokig men i dag har han hur mycket jobb som helst. Fem av hans anställda är specialister på varsam renovering och Stefan älskar sitt jobb. Han är också besiktningsman och byggnadsvårdsrådgivare för den som vill konsultera.

Själv har han sin sambo att konsultera när det gäller deras eget hus. Ing-Marie har mycket känsla för färgsättning och hur man får harmoni i ett rum. De möttes för tio år sedan på en dans på klassiska CH. Efter branden kom Stefan över ett parti tegelstenar som skulle kastas. Och nu dansar han fram över dem igen, minst ett par gånger i veckan. Han har lagt dem som golv i sin nybyggda bastu.

Nästa vecka: En liten fönsterskola om hur man renoverar gamla fönster!