I Gefle Chocolaterie på Nygatan i Gävle står kartonger uppradade. Det har kommit leveranser under dagen. Anna-Sofia själv kom hem från Stockholm natten före och vid sjutiden går planet till Köpenhamn. Efter vårt möte ska hon hem och duscha, packa praliner och sätta sig på flyget.

Stressigt?

Det är i alla fall inget som märks på Anna-Sofia som med inlevelse berättar om sitt stora engagemang för chokladbönderna i Dominikanska republiken som hon träffade för första gången i juli i år.

Innan det mötet var hon beredd att sluta med chokladtillverkning.

Då hade hon varit på Madagaskar och sett under vilka vidriga förhållanden chokladbönderna där lever, hur utbredd misären och fattigdomen är. Och ännu värre är det i Elfenbenskusten och andra länder i centrala Afrika. Där förekommer inte bara barnarbete utan även ren slavhandel. Det har SwedWatch kartlagt i sin rapport ”Chokladens mörka hemlighet”.

Hur skulle hon kunna tillverka något som ger oss sådan njutning när hon visste hur illa det stod till med odlarna?

Det blev ett moraliskt dilemma för Anna-Sofia.

Hon kom hem från Madagaskar på midsommaraftonen och var djupt bekymrad och nedslagen.

Men resan till Dominikanska republiken var redan bokad och hela familjen åkte dit, en vecka senare.

Resultatet blev att Anna-Sofia fick mycket god kontakt med bönderna där och beslutade sig för att köpa mark, en plantage, för att kunna öppna en chokladskola för bönderna. Hennes mål är att de genom att höja kvaliteten på chokladbönorna ska kunna nå den europeiska marknaden med hennes hjälp.

Det är en tuff väg som redan skaffat henne fiender.

I Dominikanska blev hon hotad av de mellanhänder som tjänar pengar på att köpa böndernas kakaobönor billigt.

Även på Chokladfestivalen i Stockholm blev hon attackerad. Folk i branschen undrade hur hon kunde berätta allt hon gjorde om chokladodlarnas villkor. Vem skulle då vilja köpa choklad i framtiden?

Men Anna-Sofia har inget val. Hon måste följa sitt samvete. Och modig är hon. Det har hon alltid varit. Hon har inte dragit sig för att ingripa, bland annat vid ett tillfälle när hon såg ett par män misshandla ett barn.

Vilken hjälte hon är!

Ingenjör skulle hon bli. Något annat var otänkbart i en familj med idel ingenjörer. Farfars far ledde byggandet av Strömvallen och Länsmuseet bland annat. Firman hette Josef Lindboms bygg.

Även farfar och hans bröder, pappa, ja alla i släkten var ingenjörer eller i byggbranschen.

När Anna-Sofia, som tyckte om att måla och syssla med silversmide ville söka in på Konstfack blev reaktionen totalt negativ. Det var väl inget yrke!

Så Anna-Sofia gick fyraårig teknisk linje på Polhemsskolan, blev ventilationsingenjör och jobbade som sådan i flera år.

Men att vara ingenjör räckte inte. Hon slutade och startade eget. Utan erfarenhet började hon med en enskild firma som skulle förmedla hennes egen och andras konst. På det kunde hon inte leva utan fick hoppa in på allehanda jobb för att försörja sig, bland annat i garderoben på CH. Ett tag var hon med i kvinnokooperativet Lilith på Nygatan där hon sålde silversmide.

På CH hade hon fått kontakt med tjejer i kallskänken och det ledde till att hon förverkligade en annan dröm, att starta en festvåning. Ett tag var de fyra tjejer som ägde och drev Gefle Festvåning i Gamla Grand och det som hade lockat Anna-Sofia dit var inte bara det fantastiska huset med sina lokaler utan ett recept på tryffel som ordenssällskapet NT hade vårdat ömt och alltid skulle ha till sina middagar.

Sen var det Anna-Sofia och Patricia Kronbäck som fortsatte på tu man hand. Festvåningen sålde de för ett par år sedan och det var ett äventyr i sig.

– Men det var nog tur att vi sålde, annars hade vi bränt ut oss, säger Anna-Sofia.

De flyttade butik och verksamhet till Nygatan och för ett och ett halvt år sedan hoppade Patricia av. Då hade båda fött barn och Patricia ville ha mer tid över för sin familj.

Så Anna-Sofia fortsatte på egen hand och nu har hon öppnat butik i Nian, mitt emot Systemet, för att vara mer i centrum. Tillverkningen fortsätter i lokalen på Nygatan.

Varför åker du till Köpenhamn?

– Valrhona, som är världens mest prestigefyllda chokladtillverkare hade sin sensoriska chef, Vanessa Lemoine, på festivalen. Hon smakade en pralin som jag gjort på mina egna bönor och blev alldeles galen så nu ska jag till Köpenhamn och träffa deras kakaoletare Pierrre Costet som jag har träffat i Afrika. Jag ska ta med mig både praliner och bönor. Jag har tagit fram en egen metod för att rosta bönorna och jag har gjort allt för hand. De blev alldeles lyriska över chokladens fruktighet.

Hur blev du intresserad av choklad?

– Det har en grund i min längtan att skapa. Sen fick jag en start med tryffelreceptet som jag kom i kontakt med. Då visste jag att det var det jag ville göra. Det var före chokladboomen. Vi började med att åka runt och titta på choklad. Vi var faktiskt först i Sverige med att registrera ett chocolaterie. Jan Hedh som är ledande figur i Sverige i chokladbranschen blev vår mentor och är det fortfarande för mig.

Du har bara egen tillverkning!

– Ja, jag har aldrig köpt in praliner. Aldrig. Jag har köpt råvaror från Valrhona och gjort mina egna praliner. Jan Hedh hade privata kurser för oss och vi åkte till Frankrike och gick på utbildningar. Jag har jobbat med att själv försöka förstå chokladen. Det gör jag inte än för den är så magisk. Att förklara vad choklad är, det är som att sätta sig ner och skriva ekvationen för kärlek. Det är det som är så spännande.

Du har näsa för smaker!

– Ja, jag har alltid haft ett väldigt känsligt luktsinne. Det är egentligen en defekt som heter hyperosmi. Den som sett filmen ”Parfymen” eller läst boken förstår. Där kände jag igen mig. Jag skulle kunna fungera som en spårhund. Jag utbildade mig också till sommelier när jag köpte festvåningen.

Varför åkte du till Dominikanska ­republiken?

– Tack vare att en svenska från Storvik som bor där. Anita Lamell, hade ring mig en dag och berättat att några bönder där så gärna ville se och smaka choklad för det hade de aldrig gjort, fastän de odlar kakaobönor. Det finns inte ens en Snickers att köpa där. Jag kommer, sa jag, för jag har en kärlek till chokladen just därifrån. Den jordmånen tilltalar mig. Där, när jag satt med bönderna, föddes idén att nu ska jag bli med dem. Jag kände att där kan jag ta min ilska, min kunskap och min vilja och använda det till att förändra. Vi kunde lära av varandra och där kan jag göra en modellplantage. Kan de göra ännu bättra kakaobönor kan jag hjälpa dem att komma förbi mellanhänderna, gangstren. Då kan de få bra betalt för sin kakao. Sen vill jag till hela kakaobältet, Ghana, Madagaskar, Venezuela och starta en rörelse. Jag vill att Sverige ska bli ett föregångsland som tar avstånd från choklad som smakar slaveri.

Rättvisechoklad?

– Ja, men det här med rättvisemärkning är en besvikelse. Tanken är jättebra men det kostar 500 euro för en bonde att ansöka om rättvisemärkning. Det finns ingen bonde som har 500 euro, inte ens på en livstid. Det är bara stora organisationer som kan göra det. Och det mesta av chokladen växer på små plantager. Det är kommersiella krafter bakom det hela.

Du är verkligen engagerad!

– Ja, jag vet att jag kan vara jättejobbig men det struntar jag i. Jag har alltid försökt gå till roten med kvalitet och den finns där på plantagen. Den börjar med livskvalitet för dem som jobbar där.

Har du förebilder?

– Jan Hedh är en förebild, hans kvalitetstänk har färgat mig. Man kan inte fuska eller förkorta vägen. Människor som gör saker imponerar på mig, som jobbar för förändringar och som tar ställning på ett bra sätt. Nu tar jag också ställning för chokladodlarna. Jag har anammat tankar från Dalai Lama.

Vad är meningen med livet?

– Jag vill göra ett avtryck, om det så är med en ring som jag gjort eller en handling som jag blir hågkommen för. Min farfars far har gjort ett avtryck i den här stan. Det brukar jag tänka på när jag åker förbi Strömvallen.

Hur vill du att livet ser ut om tio år?

– Då är jag 50 år och nästan gammal. Det skulle vara fantastiskt om jag kunde sätta mig ner och känna, det här har jag skapat, tillsammans med alla fantastiska människor som finns, bönderna i Dominikanska republiken. Att känna att det som jag drar igång nu har fungerat. Sen att barnen får leva ett liv utan problem och att vi alla har hälsan.