Träningsrundan är drygt sju mil men det finns hur många mil leder som helst kring huset i Jädraås där Johan Malmström bor. Det han och Måns Lööf tränar inför är dels Hallingelöpet i norska Hemsedal nu i helgen. Då tävlar både Måns och Johan. Johan har varit med en del men för Måns blir det andra tävlingen.

– Starten är i en skidbacke, berättar Måns.

Precis som den här dagen kommer de att ha åtta hundar var framför släden men då handlar det om 16 mil. Vid bestämda ställen, checkpoints, måste de vila i fyra timmar.

Fyra timmar kan låta långt men under den tiden ska den trötte hundföraren sela av alla hundar, ta av alla skor, lägga ut halm, lägga på täcken på hundarna och ge dem mat och vatten innan han själv kan få i sig lite näring och luta sig tillbaka en liten stund. När de fyra timmarna är över ska hundarna vara startklara med sele och skorna på.

Men Hallingelöpet är bara en försmak för Johan. I början av feb­ruari tävlar han i Femundloppet i Röros. Då handlar det om 62 mil och sju etapper.

– Det är ett av de största loppen i Europa med över 100 spann i två klasser, berättar Johan som då ska köra med tolv hundar.

– Det blir VM nästa år i samma spår. Det blir första gången som det arrangeras VM i långdistans. Kul att sporten har fått VM-status. Tidigare har det bara funnits i sprint och medeldistans, säger Johan som självklart vill vara med då också.

Han berättar att 2006 blev Årets idrottsman i Norge en hundspannsförare och Norge är världsledande i sporten. Män och kvinnor tävlar på lika villkor och det kan tyckas att det är männens värld, ungefär som i ”Skriet från vildmarken” men faktiskt är det kvinnorna som vinner flest lopp.

Måns roll blir att hjälpa Johan att ta ut de bästa hundarna och följa med honom till Femundloppet för att köra följebil, ta hand om eventuellt skadade hundar, fixa logistik och förvalta materiel. Lite extra hjälp kan säkert behövas eftersom loppet tar ungefär fem dygn med minimalt med sömn mellan etapperna.

– Man sover ungefär två timmar per dygn på långa lopp. Huvudet degar ihop så jag har en checklista som jag bockar av för att inte spilla tid. Men det är kul att pressa sig själv, säger Johan med ett litet flin.

Släden väger ungefär 60 ­kilo och viss obligatorisk utrustning ska alltid finnas med. Vind­säckar, tält, extra mat och extra kläder är nödvändigt ifall vädret tvingar ekipagen att slå läger mitt ute i ingenting.

– Det är svårt att förstå hur tungt det är. Man står och sparkar, puttar på i uppförsbackar och jobbar med kroppen i kurvor hela tiden, säger Måns.

Men tydligen är det värt allt slit.

– Det är en speciell känsla, eurofisk, när man åker i mörkret med pannlampa på kalfjället. Det enda som hörs är hundarnas andning, säger Måns lyriskt och härmar lätet från ett helt hundspann som andas i jämn takt.

Även Johan får något drömmande i blicken.

– Tänk när man åker på fjället och det är 25 grader kallt. Kylan känns inte och man ser galaxerna och stjärnorna är stora som månar. Det är helt magiskt. Man blir lycklig och ödmjuk.

Johan vet nog vad han pratar om. Han har kört hund i tio år även om det blivit ett och annat uppehåll. I år satsar han mer än tidigare trots att träningen kom igång så sent som i september på grund av värmen. Han hoppas komma bättre än någonstans i mitten som han gjort tidigare.

Men hur fungerar det där med ­ledarhund?

– Ledarhunden är 25 meter framför men det ska ändå finnas en kontakt mellan hund och förare. Alla hundar har det inte i sig.

Ute i hundgårdarna väntar Johans 26 hundar ivrigt. När de får syn på husse och selarna kommer fram började de yla och skälla mer och mer. De vet vad som väntar.

– De är Alaska huskys. De togs fram under guldruschen men det finns ingen rasstandard så alla ser olika ut.

Johan vill gärna ha ganska små hundar som kan hushålla med krafterna. De stora hundarna lämpar sig bättre för korta distanser.

– Här, sela på, säger Johan och räcker över två selar till GDs utsända. Det är bara att kliva in i en hundgård, hälsa och sela på. Hundarna är trevliga och ­sociala men otroligt ivriga. Att sela går bra, värre är det att få på skorna. En del hundar har stora tassar, andra små men varje tass ska borstas av från snö, få en klick linimentdoftande salva som ska förhindra nötningsskador och så på med de handsydda små tygskorna som ska skydda mot vassa stenar och pinnar.

Hundarna kränger och far. De vill iväg, inte bli påklädda. Att sela 16 hundar och få på alla skor tar ungefär en timme. Ljud­nivån är öronbedövande. En gulvit tik skiljer sig från mängden med sitt booooo, booooo. Två svarta ledarhundar står stilla och ser lite nedslagna och frusna ut.

Men så är allt klart. Johan och Måns sliter upp de ankare, två för varje släde, som suttit stadigt i backen. Så lättar de på slädens broms och ekipagen drar iväg mot den mörka skogen. Det blir nästan öronbedövande tyst. Det enda som hörs är ett stilla sus från slädens medar och så hundarnas jämna andning. Magiskt var ordet.

”Man sover ungefär två timmar per dygn på långa lopp.”