Det finns sångare som gått långt i ”Idol” genom att hitta sitt eget uttryckt (Amandorna Jenssen och Fondell, till exempel) och så finns det artister som nått framgång genom att vara habila i många genrer, men inte riktigt nått den högsta nivån inom någon stilriktning. Erik Grönwall för två år sedan var en sådan, liksom nu Robin Stjernberg.

Den sympatiske ”Idol”-Robin mobbades rejält av juryn för sin klämkäcka stil och man vill så gärna försvara honom genom att säga att det här faktiskt är bra. Men det går inte att komma ifrån att plattan, som består av hans bästa ”Idol”-låtar, snuddar farligt nära karaokenivån.

Jag hoppas verkligen att han får hjälp att hitta sitt eget uttryck – snabbt – och då får det gärna vara mer åt danshållet, där har Alexander Bard alldeles rätt. Det är förstås frestande att sätta honom i något slags balladfack, för han glänser i Rihannas ”California King Bed”. Men jag tycker Robin är bäst i klubbhits, som David Guettas ”Love Is Gone” eller r’n’b-låten ”Dedication to my ex (miss that)”.

Mer sånt.

MIKAEL FORSELL