Musik som gjorts knepig för knepighetens skull kan vara riktigt jobbig. Gävleherrarna Knez och Rosén tycks dock ha lekfullhet och nyfikenhet som drivkraft när de vrider på stämskruvarna och låter sina monotona gitarrslingor glida iväg från det minimala rytmkompet.

Däremot verkar de vilja vara svåra att genrebestämma. Jazzkomp följs av distade kakafonier, folkrock varvas med kraut.

Därför blir det heller aldrig tråkigt, aldrig tillgjort. Däremot lite rumphugget ibland. Det kan låta konstigt när tre av plattans låtar klockar in på nästan tio minuter, men flera kunde gärna ha varit längre. För min del får gärna Knez Rosén se sig om efter en trummis som kan driva på deras kraut-psykedelia ytterligare.

Bäst? Minimalistiska tiominuters­spåret ”tunnels”.

MAGNUS LUNDQUIST