Eels tionde album och det avslutande i den trilogi som Mark ”E” Everett och bandet spottat ur sig på bara 14 månader. Då skulle man ju kunna tänka sig att albumet är en hafsig historia, men icke. Att E är en grym låtskrivare är inget att tjafsa om, men han är inte känd för att vara jordens meste muntergök. Det kan man förvisso inte förvänta sig av någon som när han inte ens fyllt 20 år hittade sin egen pappa död, för att sedan under bara några år genomlida sin mammas, systers och kusins död. Då är man liksom inte den som tänker: ”äh, ryck upp dej. Men något har hänt med E. Visserligen är melankolin kvar, och det ska den vara, men en tufsig ljudmatta full av lo-fi, elektronika-gospel och beatsamplingar lägger sig under sorgligheten som en piffig picknickfilt. Det är härligt oputsat och skevt, och, lyssna här – det är kul och piggt. Som om E tänkt ”Hey, det är kul igen, det är enkelt, det är bara musik, slappna av”. Kanon!

SARA HALDERT