Den här skivan med en duo som strålade samman på Norrsätraskolan hemma i Sandviken känns väldigt brittisk, brittisk som i Oasis, Editors, Killers eller Muse. Tyvärr känns den även lite gammal, inte för det är något fel på att spela klassisk pop men för fem-tio år sedan hade denna skiva varit mycket hetare. Musikaliskt låter det både tryggt och kompetent, lite väl splittrat ibland mellan de bombastiska upptempolåtarna och de mer sparsmakade balladerna. Ljudbilden är stor och då får jag lite av det problem som jag kan ha med Johnossi och The Ark när det blir som mest stadiumrock.

Det något dystra i texterna och den vemodiga sången gör ändå att balladerna känns mest och bäst. Albumet känns jämnstarkt på gott och ont, ingenting är dåligt men tyvärr lite anonymt och de riktigt stora låtarna saknas också men det är en mycket lovande debut som gör att jag gärna ser fram emot nästa skiva.

PETER ALZÉN