För två år sedan kom Hästpojkens debutalbum som var en frisk fläkt, lite grann som Håkan Hellström vore kompad av Broder Daniel eller ett nyfött Docent död. Nu är de tillbaks och intensiteten har mattats lite men istället har popharmonierna blivit fler och bättre. Det är ett lättare och mer dansvänligt Hästpojken vi fått, ett band som lutar sig mot Cures poppigaste dängor och som inte värjer sig för att ta ifrån strumplästen för att få ur sig sin pop.

Men det jag saknar är hits av kalibern Shane Macgowan och Lena 60 men det räcker väldigt långt ändå.

Peter Alzén