Den typen av 60-talsnostalgi står mig upp i halsen. Mycket musik från det årtiondet låter i moderna öron daterat. Borstar man bort nostalgin finns det ofta inte mycket kvar. Det har faktiskt gjorts bra musik efter 1975, vad än 40-talisterna må tycka.

Rockhistorien måste alltid skrivas om, som det heter. Så när nu Beatles alla studioalbum plus ”Magical Mystery Tour”-plattan och samlingsalbumet ”Past Masters” ges ut på nytt i remastrade stereoversioner kan man slipa knivarna för att slakta heliga kor när man nu återvänder till de gamla sönderspelade låtarna. Men med några få undantag är det bara att stoppa tillbaka knivarna.

Beatles håller. Fantastiskt bra. För mig är den största överraskningen hur bra de första plattorna faktiskt är. Det hade jag glömt. Debutalbumet ”Please Please Me” är högexplosivt och ”A Hard Day’s Night” sensationellt starkt.

Men den bästa perioden är och förblir de tre albumen ”Rubber Soul”, ”Revolver” och ”The White Album”. Framförallt det senare bjuder på 30 låtar - som man fortfarande drygt 40 år senare inte kan förstå hur de lyckades få ihop.

Men allt är inte bra. ”Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band” framstår i dagens ljus som rätt flummig trots några tidlösa låtar. Och på ”Abbey Road” och ”Let It Be” märks slitningarna i gruppen när låtarna spretar åt olika håll och guldkornen är få.

Men bortsett från de små invändningarna måste man kapitulera inför denna tidlösa, enorma låtskatt i så många olika genrer och stilar. Boxen med alla 14 album är dyr (2.399 spänn), men det går inte att finna mer hits för pengarna någon annanstans i musikhistorien.

MIKAEL FORSELL