Den solbrända utstrålningen man hade för två månader sedan har gradvis bytts ut mot en genomskinlig hy samt ett morgonansikte som ter sig vara ut- och inåtvänt.

Jag ser gärna hösten som den vackra årstid den egentligen är, full av färger med frisk luft och en temperatur välkomponerad till fem meter grovstickad halsduk. Men det går inte att sticka under stol med vad hösten gör med vissa människor, bland annat med mig. På höstkanten sover jag som en tonåring på valium, styr mina känslor lika dåligt som jag fickparkerar en gaffeltruck och brukar socker och koffein så till den grad att mina artärer skriker om nåd. Det kallas visst höstdepression, därmed är jag en höstdeprimerad. Men bor man i Norden får man ta det som en viking (ett lite för vanligt uttryck bland mina norska kollegor) och min enda bot på visionen av mig själv som en blek bitterfitta iklädd halsduk och diabetes är att återvända till sommaren som vid erinran värmer kinderna något.

Jag är lyckligt lottad som har möjlighet och råd att åka på semester. Mina lediga veckor spenderade jag på det sätt jag önskat – i lugn och ro på många olika platser med telefonen så långt ifrån mig som möjligt. Jag subtraherade även bort allt vad sociala medier och uppdateringar heter då lugn och ro på mitt vis inte inkluderar informationssamhällets ständiga närvaro. Jag behöver det liksom inte. Sagt och gjort, under två månader gick min profil från sällan-online till dödläge och aldrig har det varit så skönt att inte finnas tillhands.

När jag utvilad och solbränd återgår till det vardagliga livet och infinner mig på de sociala medierna igen fullkomligt dränks jag av semesterbilder. Semesteruppdateringar. Semesterpuffar och semesterlikes. Jag skulle ljuga hela huvudet svart om jag påstod att jag följer allas liv och bilder men unnar såklart alla den tid ifrån vardagen de nog förtjänar. Men i samma sekund som jag är lycklig över att även jag fått komma bort känner jag plötsligt ett sting av otillräcklighet, detta då en handfull personer på ett mycket märkligt sätt uttryckt sig: ”Har du inte gjort något i sommar? Du har ju inte lagt upp någonting”.

Jag kan bara gapa, alternativt ladda upp en bild på mig själv när jag gapar och tagga alla jag känner. Att majoriteten av oss använder sociala medier till att, som det heter, uppdatera våra nära och kära om våra liv är en sak, en bra sak. Men att jag genom dessa medier på något sätt ska bekräfta att jag har ett liv, det är rätt ut sagt vridet. Speciellt tröttsamt blir det när människor utgår ifrån att alla alltid ska vilja visa upp sig och sitt liv på Facebook and what not och om möjligt ännu mer absurt då största delen av allt upplagd material enbart är positiva förmedlingar av en själv. På vilket sätt är det realistiskt?

Vi och den allmänna psykologin kan ju alla enas om att ju gladare, hurtigare, snyggare och effektivare vi är på nätet desto mer fokus har vi på att se våra egon växa på en skärm än i verkligheten. Vi kanske skulle kunna PRATA om semestern eller är inte det nutida nog? Idiot.

Mina minnen inkluderar utöver det visuella även doft, ljud, temperatur, smak och humör. Och när mina kinder värms av tillbakablickar i höstkylan så önskar jag att de som räknar milstolpar och mål på någon binär livslinje får sin dator kraschad – och om möjligt lika förjävliga morgonansikten som mig.

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com