Det finns något väldigt fint med att dö i vår tid. När alla har tillgång till 140 tecken som omedelbart kan skickas ut till omvärlden är tröskeln så låg att reaktionerna kommer i realtid. Det finns liksom något väldigt värdigt med att dö i en tid då Twitter blivit en digital kondoleansbok, som alla får chansen att skriva i.

Av alla kulturella dödsfall under de senaste åren var tyvärr inte fredagens bud om att Adam Yauch från Beastie Boys hade avlidit det mest otippade. Cancer är en jävligt tuff motståndare. Och även om alla dom som följt Yauchs kamp under de senaste åren hade hoppats på en bättre utgång var det nog väldigt få som blev regelrätt chockade av beskedet.

När offentliga personer dog förr i tiden blev det maxpuls på nyhetsredaktionerna. Då skulle det ringas runt och samlas in citat från folk som hade något vettigt och vackert att säga. Men hur vettigt, vackert och ärligt kan något egentligen bli i en sån situation? Hjärnan kan få svårt att hitta nyanserna när den som sitter med örat mot den andra luren är en deadlinestressad journalist, med en alldeles för lång telefonlista.

Det finns liksom inget värdigt alls i att ha dött i en dåtid då dödsrunornas kvalitet hängde på vem eller vilka som hade hunnit, orkat, pallat och velat svara i telefonen när redaktionen ringde. Ingens eftermäle bör avgöras av aktualiteten på några enskilda journalisters telefonböcker.

Jag ska inte ens försöka hävda att jag någonsin varit något stort Beastie Boys-fan. Gränsen mellan att uppskatta och att älska är verkligen inte hårfin. Och jag har alltid stått på fel sida om den gränsen.

Däremot har jag alltid haft en enorm respekt för Adam Yauch. Hans impact på populärkulturen går långt, långt bortom en handfull briljanta singlar. Beastie Boys har alltid brutit ny mark. Oavsett om det har handlat om musik, att ge ut tidningar, driva skivbolag eller låta Yauch regissera briljanta knasvideos har dom legat i konstant framkant. Kanske låter slitet, men så är det: Utan Beastie Boys hade allt låtit och sett helt annorlunda ut. Och då har jag inte ens vägt in det sociala ansvar som Adam Yauch och Beastie Boys tagit.

Jag har alltså aldrig varit ett fan. Men jag har alltid följt på avstånd. Nyfiket och respektfullt skulle man nog bäst kunna beskriva mitt förhållande till Adam Yauch som.

Så även i hans död. Det kändes smått absurt att i förrgår sitta och med tummen gång-på-gång uppdatera ett Twitterflöde som höll på att svämma över. Det kändes lite som att av misstag bli inbjuden till en likvaka för någon du aldrig träffat. Samtidigt kändes det helt logiskt och korrekt.

Det finns något väldigt fint med dödsrunor som skriver sig själva. Där alla får bidra med sina egna tankar och känslor i 140-teckens format. Det finns liksom något väldigt värdigt med att hyllas helt utan censur, filter eller eftertanke av kända och okända, offentliga och privata personer i ett ständigt påfyllande flöde. Och just den värdigheten förtjänade Adam Yauch mer än de flesta.

Håkan Durmér

Krönikör på GD nöje

hakan@trendmaze.com