Det verkar som att jag har landat huvudrollen i någon slags absurd svensk komedi. Allt filmat med dolda kameror och hemliga statister, för att jag ska agera så naturligt som möjligt. Tänk dig ”The Truman Show” korsad med frustrationen från kultiga ”Office Space”. Då kommer du rätt nära.

Plotten på min kommande långfilmsdebut är rätt simpel. Det handlar om en helt vanlig kille som ska göra en helt vanlig bouppteckning. Rätt boring alltså. Men så fort han ska göra klart bouppteckningen fattas det någon uppgift.

Alltså. Strax efter nyår åkte jag upp till Gävle. 13 timmar på tåget. Inte mycket att göra åt. Och på grund av Nordeas generösa öppettider var jag tvungen att åka kvällen innan jag skulle in på banken.

Ett par veckor innan jag skulle åka upp och banka ihop allt ringde jag Nordea för att dubbelkolla. Jorå. En del uppgifter kunde jag få ut om jag gick in på banken. Andra var tvungna att beställas. Och så vitt han såg var dom uppgifterna redan beställda och skickade. Men för säkerhets skull bad jag honom att göra ytterligare en beställning. Hellre dubbletter än inga papper alls.

När jag väl kommit upp till Gävle och steppade in på Nordea fick jag sitta mig igenom den där patenterat långa Nordeakön. När det 45 minuter senare väl var min tur fick jag höra att jag inte alls kunde få ut några papper. Nähä. Men dom hade postats och skulle ligga och vänta på mig hos min låtsatsfarfar. Problemet var bara att han inte hade fått något brev från Nordea. Av två beställda brev hade inget kommit fram. Så det var bara att hoppa på tåget och åka hemåt igen.

Förra helgen åkte jag på nytt upp till Gävle. 13 timmar på tåget. Inte mycket att göra åt. Och precis som gången innan ringde jag Nordea för att dubbelkolla att dom skickat ut alla uppgifter. Då fick jag höra att jag var tvungen att gå in på ett kontor för att få reda på det. Sorry. Jag bor på landsbygden. I en liten by. Där det inte finns några Nordeakontor. Killen i luren stod på sig. Jag förklarade att jag inte tänkte ta en dags semester för att kunna hoppa på tåget till närmaste Nordeakontor för att få ställa min fråga. Särskilt inte som jag nyss hade bränt två semesterdagar plus 1500 spänn i SJ-biljetter, bara för att åka upp till Gävle och få reda på att Nordea hade fuckat upp.

När jag kom upp till Gävle förra helgen hade min låtsasfarfar till sist fått sitt brev från Nordea. Det innehöll korrekta utdrag från fyra olika konton. Helt perfekt. Om det inte vore för att han har sex olika konton. Hos Nordea. Så det var – återigen – bara att hoppa på tåget och åka hemåt igen.

Det känns helt ologiskt att Nordea ska kunna vara så här inkompetenta. Och det känns precis lika ologiskt att deras callcenterpersoner hittar på så krystade ursäkter till varför prylarna inte kommit fram (”Är han verkligen kund hos oss?”, ”Har hans adressändring börjat gälla?”, ”Är du säker på att personalen på serviceboendet vet att han bor där?”).

Den enda logiska förklaringen på det hela är att jag har landat huvudrollen i någon slags absurd svensk komedi. Allt filmat med dolda kameror och hemliga statister, för att jag ska agera så naturligt som möjligt.

Det känns helt ologiskt att Nordea ska kunna vara så här inkompetenta. Och det känns precis lika ologiskt att deras callcenterpersoner hittar på så krystade ursäkter till varför prylarna inte kommit fram (”Är han verkligen kund hos oss?”, ”Har hans adressändring börjat gälla?”, ”Är du säker på att personalen på serviceboendet vet att han bor där?”).

Håkan Durmér

Krönikör på GD Nöje