Varenda år känns det som déjà vu när jag, helt aningslös om vad jag ska inhandla till mina nära, häckhoppar mig igenom hyllorna på Åhléns, känner saliven skapar kanaler utefter kinderna och såväl barn som pensionärer får känna på hur jävla kärleksfull julen egentligen är. I år slipper jag det.

I år blir det en budgeterad variant av julklappsbyte med alla andra föräldralösa ungdomar på resa, samt några få utvalda pärlor till några speciella personer häromkring. Väldigt speciella, vid närmare eftertanke.

För några veckor sedan mötte jag för första gången en man vid namn Dave i en stad vid namn Mullumbimby här i Australien. Vi har gemensamma vänner och de i sin tur tyckte absolut att jag skulle träffa denna medelålders man med motiveringen han är underbar men väldigt speciell. Efter att ha klivit in i hans hus förstod jag innebörden då Dave är vad vissa skulle kalla en extrem samlare.

Jag kommer ihåg när jag var barn och lekte speciellt mycket med en annan flicka. Flickans familjs hus såg ut som att en soptipp hade exploderat i en antikaffär och på vilken kvadratdecimeter man än fäste blicken på var det aldrig mindre än fem ­saker där.

Jag tyckte självklart att detta var fantastiskt spännande som energipacket jag ändå var i den åldern och spenderade många timmar med att rasera, sortera och stapla det ena efter det andra i min kompis vardagsrum. Då reflekterade jag inte över situationen mer än att min kompis bodde i någon form av lekland, det är såhär på senare tid jag börjat undra vad familjen egentligen skulle med en ensam långskida samt en och en halv stav till.

När jag var i tonåren umgicks jag varje dag med en jämnårig klasskompis, oftast hemma hos henne då hon hade alla skivor, alla filmer och alla tidningar man kunde önska sig som 14-åring. Och det kanske var där problemet någonstans började gro, för månad efter månad kunde man se markant skillnad på nivån av saker som steg upp från golvet och nämnas bör att allt var absolut inte värt att spara på, inte ens för en 14-åring. Någon gång nämnde vi att det vore klokt att gräva kanaler för snabbare navigering och mindre skador på smalbenen. Trots det var det inte heller då något problem vi reflekterade över, när mestadels av tiden i rummet gick ut på att leta undangömda cigaretter och telefonnummer till någon finnig pojke.

När jag då för någon vecka sedan klev in i min nyfunna vän Daves hus kunde jag inte låta bli att dra ett djupt andetag och skamlöst utbrista ”NO WAY!”. Alla rum i det stora huset var packade med saker, men till skillnad från mina tidigare livserfarenheter av extremt samlande så är allt Dave sitter på välsorterat och prydligt ställda i kategorier, kvantiteten till trots. Min syn på saken är att det nu inte bara är ett extremt samlande utan även extremt ägande – porslinstallrikar, indiansmycken, modellskepp, samurajsvärd, opaler, golfklubbor, Disneyfigurer, korallstenar på 20 kg, fotbollströjor, Star Wars-figurer, bilmodeller, japanskt konst – you name it.

Även om det är en oöverskådlig syn i Daves boende fnittrar jag förnöjt omkring i husets alla rum, precis som i yngre dagar, tills jag inser att julklappsproblematiken alldeles precis blev som värst. Nu ställer min nyfunna vän mig i stället inför det värsta huvudbryt i juletider – vad fan ska jag köpa till en ­extrem samlare?

JUSTINE ÖSTERGREN

Krönikör på GD Nöje

justine.ostergren@hotmail.com