Jag följer inte ett enda teveprogram. Körslag, idoler, folk som dansar, stjärnor i kris – inget. Jag följer verkligen ingenting. Eller inte sen jag hamnade ur synk med ”Gossip Girl” för något halvår sen i alla fall. Fram till dess var jag en XOXO-slav, som följde händelserna på Upper East Side med förstoringsglas. Men nu? Som sagt – inget.

Däremot finns det en del grejer som jag kollar klart på om jag väl halkar in i det när teven väl är på. ”How I met your mother” är bra. Och ”2 1/2 Men” funkar i brist på annat. Men det jag helst halkar in i är egentligen idiotteve. Djuplodande Kanal 5-dokumentärer som ”Hjälp, jag är kär i min siamesiska tvillingsyster” funkar alltid. Och ”Grannfejden”.

”Grannfejden” skulle mycket väl kunna vara det bästa skräpkulturella samhällsprogram som har gjorts i Sverige. Programmet är så överfullt av sanslösa aggrospån att det känns lite för bra för att vara sant. Det känns helt enkelt aningen för regisserat. Men det skiter jag i, jag kollar på det som att det rörde sig om en dogmadokumentär. Och varje gång jag halkar in i ”Grannfejden” tänker jag: ”Vad skulle hända om Aschberg ringde på hemma hos mig och bankade ner en grannfejdsskylt i vardagsrumsgolvet?”

Alltså, det där med grannar är rätt läskigt. För något år sen var det någon som hade monterat upp ett eget hänglås på tvättstugan. På så vis skulle ingen kunna sno hennes underkläder igen. Så i några veckor kunde varken underklädestjuven eller vi andra tvätta. Och under mig bor en utvecklingsstörd kille, som alltid inleder vartenda samtal som vi har med ”Jag hör dig…”

Jag ifrågasätter inte att killen under mig verkligen hör mig, för det är rätt lyhört i mitt hus. Men det är ändå ganska läskigt att han alltså tycks sitta där nere och aktivt lyssna på vad jag gör. Läskigast blir det då jag inte varit hemma och han fortfarande hävdar att han har hört mig. Personligen föredrar jag att hålla min kommunikation med mina grannar till ett minimum. Dom flesta av mina grannar har jag aldrig sett. Det är en bra kommunikationsnivån.

Men om killen under mig hör mig när jag inte ens är hemma, så undrar man ju hur mycket tjejen vägg-i-vägg hör mig när jag väl är hemma.

Det kanske är så att vartenda andetag jag tar låter som en Hiroshimadetonation inne hos henne. Och då är nog ”Grannfejden” inte särskilt långt borta. För dygnsmässigt synkar jag nog inte helt hundra med min omgivning. Att använda tiden mellan 05 till 06 som snoozetimmen kan nog knäcka dom flesta grannar. Och det blir nog inte så mycket bättre av dom nattrace som jag brukar ta, då jag jobbar framför stereon fram tills dom andra går till jobbet.

Troligtvis bryr mina grannar sig exakt lika lite om mig som jag bryr mig om dom. Men ändå – så fort jag ser ”Grannfejden” blir jag lite skakis. Tänk om hela huset hatar mig i smyg och att det är därför jag aldrig ser till någon i trapphuset. Då kanske Aschberg bara dyker upp en dag och dunkar ner en skyltpåle i golvet.

Det skulle vara rätt trist – det är ju inte så snyggt med hål i golvet direkt. Fast med ett titthål i taket skulle ju killen under mig kunna övervaka mig ännu bättre.

”Tänk om hela huset hatar mig i smyg och att det är därför jag aldrig ser till någon i trapphuset”

Håkan Durmér

Krönikör på GD-nöje