Oj, det skulle aldrig kunna hända på sportsidorna eller kulturen! Ingen skulle gå på en Brynäsmatch utan att kunna något om hockey eller avfärda Tjechov för man inte var född då pjäsen skrevs.

Det kanske är jag som överreagerar, men jag vill att man tar populärkultur på lika stort allvar som annan kultur. Andres Lokko skulle givetvis hålla med mig. Han skulle i sin ungdom till och med kasta en fatwa mot skribenten i fråga.

Varför tar jag nu upp honom här? Jo, den senaste veckan har jag skummat, läst, skrattat och höjt ett och annat ögonbryn åt de 1 630 sidor ur de två volymerna samlade skriverierna från den kanske mest betydande pop/kulturjournalisten i Sverige de senaste 20 åren. Lokko var inte den första i Sverige som tog popmusik på allvar – Mats Olsson och Lennart Persson hade grävt skyttegravarna redan på 1970-talet. Men Andres valde i slutet av 80-talet att nästan missionera som en tokig nykristen sitt budskap, mest om soul, hip-hop och Madchester. Skillnaden mot den ordinära fanzineskribenten var att han hade kunskapen att skriva och han hade gjort researchen.

När Lokko sedan var en av dem som startade tidningen Pop i slutet av 1992 så hade de gjort precis den tidning som jag ville läsa. De blandade artiklar med ny techno som Autechre med genomgångar av tidlös reggae som Augustus Pablo. Det enda jag inte gillade med Pop var att den kom ut alldeles för sällan och tyvärr blev den för smal för de svenska skivbolagen, som då slutade annonsera varpå tidningen gick i graven.

Lokko hade då redan startat nästa projekt, Bibel, som skrev mer om mode men med samma allvar som Pop belyste den musiken. Efter det bildade han med nämnda Olsson och Persson samt Jan Gradvall ett sorts All Star Team under namnet Feber, sajten som var en dröm för popnördar som undertecknad. Även den blev för smal för de stora skivbolagen och lades ned. Efter detta så har det kommit en del fina samlingsskivor under Feber-etiketten. Numera är Andres Lokko en av orsakerna att jag prenumererar på Svenska Dagbladet.

Kritikerna säger ofta att Lokko ser allt i svart eller vitt, att antingen fattar du eller så fattar du inte men jag tycker inte man måste älska allt som han predicerar. Man ska åtminstone kontrollera uppgifterna och bilda sig en egen uppfattning. Andres väcker känslor när han på nästan Jan Myrdal-aktigt sätt talar om vad som är rätt och vad som är fel.

Även om man tar saker seriöst betyder inte det att det är blodigt allvar att man bör gilla äldre Elvis Costello men inte nutida. Under bokens läsning så blir jag påmind flera gånger om hur bra mannen är att få mig att vilja höra de han skriver. Åtskilliga skivor har inhandlats under hans påverkan och 2010 är han fortfarande en av de främsta spjutspetsarna för att höra den nya musik jag vill upptäcka. Om den musiken är gjord 2010 eller 1967 spelar inte så stor roll bara den är så bra som jag vill.

För att förstå nutiden bör man kunna historien eller som de sa i början av 90-talet: ”You gotta know Blue Note to dig Def Jam”.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com