Som jag berättat tidigare så är jag med på olika popnördiga communities på nätet. Där byter vi musiktips, mp3:or eller bara åsikter. Något som i flera år har varit efterfrågat av mina vänner från USA är en mix-cd med det bästa av svensk garagerock från 1980-talet. I flera år har jag försökt fått den skivan gjord. Jag rippade alla mina gamla Pushtwangers-skivor, de båda Bangsters, letade reda på en massa singlar med Shoutless, Wayward Souls & Crimson Shadows – men av någon anledning så har skivan inte blivit gjord.

Nu slipper jag nog få gliringar från Jim Dvorak eller Rob Conroy om detta, för i dagarna har Amigo släppt en liten, men ack så fin kulturgärning, ”A Real Cool Time Revisited” – 40 garagerockrökare som alla skulle få allt på dagens topplista att blekna.

Om ni undrar vad jag pratar om så kan jag ge en snabb historiebeskrivning. Med jämna mellanrum kommer det en våg av rockmusik som en reaktion mot det som blivit för mycket mainstream. 1976-77 kom Sex Pistols och punken, vid millennieskiftet kom White Stripes och garagevågen.

I mitten av 80-talet kom det fram en bunt band i Sverige som egentligen inte var speciellt homogena, men som alla kunde sorteras in under epitet Swedish Garage. Nomads var kanske både först och bäst, inte bara i den här genren utan för övrigt ett av Sveriges bästa band genom tiderna. Även om Nomads tog inspiration från samlingsskivor som Nuggets och Pebbles så lät de alltid som de var nutida.

Det sistnämnda kan man inte säga om de mer retroaktiga banden som helst ville att det skulle vara 1965 igen. Backdoor Men, Crimson Shadows och Cornflake Zoo hade alla Brian Jones-frisyrer och Voxgitarrer. Backdoor Men utvecklades senare till The Creeps som också var ett lysande band. Egentligen byggde hela den här vågen av svenska band på samma influenser som den engelska punken gjorde, de bara utgick från ett annat håll.

Skramlig rock med melodi kommer alltid att finnas och alltid behövas. Den här nämnda samlingen som nu släpps är efterlängtad. Man kan tro att det är nostalgi men jag lovar att när jag hör den här musiken i dag, mars 2010, så låter den lika bra som Seeds, Stooges, Damned, Hellacopters eller annan lika klassisk rockmusik. Just att så många av de 40 spåren känns så vitala är överraskande. Visst kunde de ha valt en och annan låt men bredden och ambitionsnivå på skivan är solklart lysande.

De flesta av banden sålde inte så mycket i Sverige på 80-talet men blev uppskrivna i engelsk press och ganska stora i Italien, Spanien och Frankrike och har på många platser rena rama kultstatusen numera. Den nya samlingen innehåller förutom ren garagerock även snygg pop och punkinfluerad, hårdare rock.

Man kan lätt tro att hela garagerockvågen på 80-talet var en Stockholmsföreteelse, för det fanns en myt om att de fanns flest Nuggets-skivor i Solna per capita i hela världen och att allt berodde på att staden var byggd på en soptipp. Uppsala, Örebro, Malmö, Lund, Göteborg, Älmhult och Umeå drog sina strån till förstärkarstacken, och en titt på låtlistan till ”A Real Cool Time Revisited” visar att den har en stor geografisk spridning. Det fuzzades lika bra i Skåne som i Norrland och hela vägen däremellan. Det närmaste vi har, förutom Uppsalas Watermelon Men, är Hudiksvalls Bangsters, ledda av Swasse som numera kallar sig själv Sigge Hill.

Många av banden på skivan vill jag se hela samlingar med, som Pushtwangers, Stomachmouths, Shoutless och Sinners. Band som lätt skulle bli lysande på egna ben. ”A Real Cool Time Revisited” är ett lika bra tidsdokument som samlingar med Hep Stars, Latin Kings eller Ebba Grön.

Och vips kommer nu mail från amerikaner som vill ha tag i ett eget exemp­lar.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com