Gå till startsidan!
Halvklart
17ºC SV5m/s
Mer väder

Lördag 31 juli 2010

Musik

Publicerad 24 april 2009 Uppdaterad 24 april 2009
Textstorlek 1 2 3
Från Valencia. Spanjorerna Josep Lluís Galiana, saxofon, och Gregorio Jiménes, live-elektronik, imponerade under sin konsert på teatern.

Från Valencia. Spanjorerna Josep Lluís Galiana, saxofon, och Gregorio Jiménes, live-elektronik, imponerade under sin konsert på teatern.

Metalliska molnkluster och skälvande blått

Relaterat

Fakta

VENTIL#En varm musikalisk bris från Medelhavet

Gävle teater, onsdag

Medverkande: Josep Lluís Galiana, saxofon, Gregorio Jiménes, live-elektronik, Thomas Bjelkeborn, live-elektronik, Olle Åberg, live-elektronik.

Vårens Ventil-serie (den 22:a i ordningen!) bjuder på långväga besök. Från spanska Valencia kommer en duo med improviserade klanger i bagaget. Närmast har de spelat på Fylkingen i Stockholm och hållit workshop för Vasaskolans jazzelever.

Åtta år har de spelat ihop, nu är de första gången i Sverige, fast de turnerar annars världen runt. Här får de sällskap av Thomas Bjelkeborn och Olle Åberg, men först ett rent duonummer.

Det låter inte värst likt den gamla vanliga elektronmusiken: inga industriella maskinljud, inga förbränningsugnar. Däremot ett vårlikt, strömmande risslande och rasslande där ropande fågelsträck drar förbi. Det är vackert och flödande dynamiskt. Jiménez reser sig från laptopen för att spela på den egenhändigt byggda ”gregoriophonen”, ett par hoptejpade pinnar (återvunna ur soporna) med nio sensorer (bland annat ljus- och rörelsestyrda) med vilkas hjälp han styr datorn (”som en datormus fast roligare”).

Flödet ökar till intensiva eruptioner, porlar, knastrar och väser i ett soloparti, så kommer saxen igen, monotont besvärjande, snart far de fram jämsides, med virtuos energi.

Så går Bjelkeborn och Åberg upp på scenen. Klanger tonar in för färd motströms, med korta rytmiska partier hopvallade av saxofonens likaledes korta toner. Ljuden vältrar sig, klättrar, makar sig över hindren och slutar i rolig, mekanisk dans.

Tredje stycket är något så ovanligt (faktiskt) som ren live-elektronikimprovisation, framförd av Bjelkeborn och Jiménez. Metalliska molnkluster stiger i vindlik rörelse, pressas genom en vindtunnel där ljuden trycks ihop, vinande, ringande, vackert sjungande. En mullertyngd häver sig i virvlar rakt ner i häftigt geggigt, rinnande vått.

Sist står alla fyra på scenen igen. Saxen skriker till, en mycket stillsammare andning uppstår, en djup sömn, det är ur den saxen skriker. En förtätning sker, sammanstrålningar, knöggliga utbrott, innan fragment av en jazzmelodi stiger ur saxen. Saxen samplas, ekar mot sin egen stämma, förvrängs i kaleidoskopisk spräcklighet. Sen blir saxens stämma melodisk och mjuk mot dynamiskt grupperade ljud.

Rent skälvande blått blir det när svajande bubblor stiger, undervattniska. En tung dunsande rytm öppnar mot ett groteskt bröl innan – klick, klack – stilla klanger åter stiger, tonar undan i en sömn som blir allt djupare och för bort.

Själv är jag pigg, för första gången denna glåmiga dag. Så kan musiken också funka: som ren, injicerad poesi.

Camilla Dal

Publicerad 24 april 2009 Uppdaterad 24 april 2009
Textstorlek 1 2 3

Innehåll



Reseguiden
Resor

Kontaktinformation