Men det började inte så bra. Efter inledningslåten ”Lyckoland” small det till i mikrofonen, kortslutning och sladdbyte. Som den rutinerade filmskådespelare hon är, så tog Lisa missödet med en klackspark. Hon började berätta om en liten flicka från Uppsala som var förtjust i tv-upplagan av ”Fame” och tog åt sig allehanda musikala roller i skolan.

Lisa blev säkert en positiv överraskning för många i den 100-hövdade publiken som antagligen inte visste vem hon var, denna onsdagens underhållare under Musiksoppa på Spegeln. Möjligen hade någon sett henne i tv-serier eller i filmer som ”En sång för Martin”, ”Gossip” eller i Steven Spielbergs (hon har fortfarande regelbunden kontakt med denne legendariske filmregissör och producent) drama om München-massakern 1972.

Nu vet vi alla bättre. Lisa Werlinder är så mycket mera än en skådis som gick drirekt från scenskolan i Luleå till en roll på Dramaten sedan självaste Ingmar Bergman kallat. Hon är även en stilren sångerska med en härligt sval jazzinfluerad röst. Dessutom skriver hon personliga, smått filosofiska och tankeväckande texter på svenska. För några år sen var hon tveksam till om hon kunde få fram något men fick då rådet att åka till något ställe med en balkong som vette mot havet. Sålunda hamnade hon på ett nunnekloster intill Gardasjön i Italien…

– Jag hade en åttaårig graviditet innan min baby kom för ett år sen. det här är det bästa jag gjort för det är helt och hållet mitt eget, sa Lisa och gjorde reklam för sin debutplatta ”Ett minne blått”.

Nästan alla sånger från albumet fick plats i det timmeslånga ”no stress”-programmet, dessutom ett lån från Lars Gullins repertoar. Lisa Werlinders ljuva stämma, onekligen åt Monica Zetterlund-och 60-talsjazzhållet, ackompanjerades med skön känsla av pianisten Ann Blom och kontrabasisten Patrik Boman. Särskilt ”Barfota längs Norr Mälarstrand” är en pärla.

Nästa ”Musiksoppa” den 14 november är en rejäl publikmagnet, då kommer nämligen Siw Malmkvist till Spegeln. Onsdagen den 5 december avslutas säsongen med Abalone Dots.