Pianisten och emellanåt sångaren Anders Widmark gästade i går Kulturskolan i Gävle. På dagen höll han en clinic för skolans elever och på kvällen gav han en solokonsert för en blandad publik med musikskoleelever och allmänhet.

Den här uppsökande verksamheten som Anders ägnade sig åt är verkligen ett viktigt inslag för unga musikutövare. Ingen CD i världen kan komma musiken närmare än en liveupplevelse. Det är där de emotionella känslorna får sitt lystmäte. Även närheten och ögonkontakten med en musiker, i det här fallet en speleman, lockar med sitt budskap. Många gånger är det de improviserade partier som når nya lyssnaröron.

Anders pratade inte sönder konserten som ofta brukar vara fallet när en musiker försöker att föra upp sitt konstnärskap på ett pretentiöst plan. När Anders gjorde musik var det ofta med en glimt i ögon­vrån men med respekt för materialvalet. Elegant svingade han sig mellan många stilarter.

I början av konserten kände jag klanger från den franska impressionistiska skolan men det kom även östeuropeiska vindar in. Jazzen mötte man i Erroll Garners Misty som kom på begäran i likhet med Pippi Långstrump.

Ett magnifikt inslag blev en udda tolkning av Bizets Habanera. Där kom Anders hela kunnande till sin rätt. Hans imponerande vänsterhandsspel skall hyllas och inte bara där. Här fanns kraft och temperament till max där flygelns basregister fick bekänna färg. Långa skickligt spelade ostinaton skapade också energi och spänning i musiken som kontrast till det sirliga diskantspelet.

När Anders använde sig av så kal­lat stridespel där vänsterhanden har en viktig uppgift var det bara att tacka och ta emot. Men även hans lugna eftertänksamma toner med en stark innebörd väckte känslor av det finstämda lyriska slaget.

Kort och gott: kvällens pianist viss­te vad han ville med sin musik och det nådde ut i salongen. Naturligtvis blev det ett extranummer.

Göran Olson