Genast togs den redan laddade atmosfären upp ytterligare ett par snäpp av trions stämsång, som tillsammans med tonerna av det maffiga gitarrspelet genast fyllde ut lokalen till minsta vrå. Inte för att den egentligen behövde fyllas ut mer; restaurangen var bokstavligen överfull av en publik som lyssnade näst intill andaktsfullt när de inte applåderade så att väggarna skakade.

Inte nog med att musiken var medryckande och nästan beroendeframkallande – gruppen fick även demonstrera sin häftiga stil och attityd som talade för sig själv även utseendemässigt, och gjorde det tydligt vilka som åsyftas med bandnamnet. Bönorna tyckte att det var roligt att vara tillbaka i Gävle som de besökt flera gånger förr, och under besöket kryddade de sin egen låtuppsättning med svängiga tolkningar av bland annat Cohen-låten First We Take Manhattan, och Dolly Partons ofta adopterade Jolene.

Övergripande rådde en väldigt sällsam atmosfär som det var väldigt lätt att dras in i. Gitarrerna byggde upp en maffig plattform för lyriken att stå på, och utöver den sparsamt brukade perkussionen behövdes inte mer för att skapa en vinnande dynamik där musiken svävade någonstans i gränslandet mellan country, bluegrass, rock och vemodig skandinavisk folkmusik. Med sin mysiga scennärvaro behövde trion inte göra så mycket mer än att bara vara och opretentiöst framföra sin repertoar. De tre olika rösterna smälte i stämmor och solon samman lika bra som glass och grädde med chokladsås och växte stundom ihop till nästan som ett eget musikaliskt väsen.

Showen på scenen avslutades med extranummer i form av nya singellåten The Only Medicine That Works is You, varefter det hela knöts ihop med en låt vackert unplugged ute i publiken. Stämningsfullt, personligt och framförallt snyggt var hela deras framträdande, som hela tiden effektivt byggde upp mot den atmosfäriska finalen. Tack för det, tjejer!

Christina Smedbakken