Bland de nyutnämnda gårdar i Hälsingland som utsetts till världsarv finns Erik-Andersgården i Söderala. På fredagskvällen inleddes en tredagars musikfest med temat Jazz och Folkmusik i Jan Johanssons anda. Den store pianisten och kompositören var född granngårds. Med en sådan stilbildande musiker med anknytning till bygden var det befogat att påminna om Jans betydelse för svenskt musikliv.

Inledningsvis blev det för många i publiken en orienteringsuppgift att ta sig till evenemanget. Än svårare var det att komma in på den fullpackade logen där trumpetaren Kurt Järnbergs Remeeting Band öppnade kvällen med en jazzkonsert.

Kurts grupp gjorde flera uppmärksammade konserter på sextiotalet bland annat i Tallin. Där fick de idel positiva rosor av ledande kritiker. Faktiskt sida vid sida med den internationella supergruppen Charles Lloyds kvartett. I den amerikanska gruppen fanns då en världspianisten och blivande Polarprizevinnaren, Keith Jarrett.

Det senaste året har Kurts mannar återuppstått med Kurts trumpet och saxofonisten Roland Keijser i fronten. Pianist då som nu Thomas Jutterström, bas spelar Curt Andersson och Gus Dahlberg är trumslagare. Gruppen hade sitt fäste i Gävle frånsett Keijser som kom från Dalarna. Att spelarna hade sina rötter i femtio-sextiotalets hardbop stil kändes tydligt. Trumslagaren Art Blakey fick en hyllning i Kurts Blakeys Mood. Parisian Thouroughfare hämtades från Richard Powells bibliotek och Dizzy Gillespie sköt till sin sällan hörda Tin-Tin Deo. Däremellan kom melodier från Kurt och Tomas in, som en festlig finskinspirerad tango signerad Kurt. Fyrtiotalshiten I Hear A Rhapsody och Like Someone In Love vårdades med värme.

I gårdens loge bjöds det på i långa stunder många jazzutflykter av valör. Tenorsaxofonisten Keijser var genomgående på ett imponerande spelhumör. Fylld av snillrika idéer gjorde han en uppvisning i tenorspelets högsta division. Hela instrumentet utnyttjades när hans fina harmonisinne sattes i rörelse där flageoletterna brände till. Det var en övertygande själ i det han gjorde utan spektakulära sidoblickar.

Lika inspirerat var Thomas pianospel. Roligt att höra en pianist som spelar rena tydliga slingor istället för att lägga tunga ackord. Det var så beboppianisterna agerade. Thomas är verkligen en attraktion av rang. Att han fått Jan Johanssonpris var ett klokt val. Han fick i samband med konserten Norrlandsförbundets Olof Högbergs plakett. Därmed är han kollega med vitadukenspelarna Rolf Lassgård och Peter Stormare. Samspelet med Curt och Gus skall premieras. Det gäller samtliga killarna. Gus luftiga spel och Curts energiladdade walking satt som en smäck. Solistiskt var de också tilltalande.

Det senaste året har den idag åttioårige Kurt Järnberg koncentrerat sig på trumpeten. Trombonen har fått vila. Trumpeten passar väl in i gruppens stil. Kurt har som varumärke en attraktiv nerv och känsla i spelet. Att han inte har samma ambis som tidigare är naturligt. Ett flitigare spelande kan säkert korrigera detta. Här borde arrangörer hänga på låset.

Göran Olson