När In Flames från Göteborg, lika populärt utomlands som inrikes, i onsdags ärade Maxims konsertlokaler var cirkeln därmed sluten på mer än ett sätt. Gasklockespelningen var nämligen en av de allra första konserterna jag, som nybakad musikrecensent, gästade i tjänst – den gången för att bedöma förbandet.

Med några fler år i ryggen för båda var det, åtminstone från min sida, ett roligt återseende. En Grammis och två album senare var de alltså tillbaka och den gamla tågstationens salar var fullproppade på ett vis som enbart en i månader efterlängtad konsert kan åstadkomma.

In Flames backades upp av namnkunniga bandet DeathDestruction med medlemmar plockade från Hammerfall, Evergrey och Dead By April. Förra året kunde denna kvartett genomföra en ganska maffig Europa-turné och även här manglade de på som om det inte fanns någon morgondag. Hårt var det, men det blev lite enahanda i längden. Spelningen hade mått bra av lite mer nyanser och dynamik – men i brist på detta bjöd de i alla fall på dynamit!

Efter en inte allt för lång väntan klev sedan de efterlängtade metalveteranerna upp på scenen, till hejdlösa hälsningsvrål från publiken. Hade åskådarna tidigare varit passiva togs nu engagemanget upp ett tiotal snäpp. Till tonerna av älskade klassiker byggdes stämningen, som redan från början var hög, upp tills större delen av publikmassan utvecklats till en intensiv studie i moshpittande och crowd-surfande – glatt påhejade av göteborgarna själva.

Och vem hade trott 2002 att låten ”Trigger”, från det årets högst ’sellout’-anklagade album ”Reroute To Remain”, tio år senare skulle vara en av de mest bejublade låtarna? Det är som att metal-Sverige genomgått någon form av 30-årskris där och ångesten successivt bytts ut mot t-shirts och keps i takt med att syntar och catchiga melodier sipprat in bland distarna. Inte mig emot, för som en vis man en gång sa: förändring är nyttigt.

I onsdags på Maxim blev det mer uppenbart än vanligt, att det finns en enorm publik som uppskattar metallens nya ansikte. De som inte gör det kommer ju alltid ha de gamla skivorna att trösta sig med när det tar emot.

Det röjdes intensivt i närmare två timmar, mot slutet var temperaturen i luften så hög och syrehalten så låg att det nog var få som hade orkat en kvart till.

Nöjda vandrade vi sedan hem i regnet och höll tummarna för att det inte ska dröja fem år till innan In Flames besöker Gävle igen.

Christina Smedbakken