I tolkningen av E-types ”Here I go again” finns någon annan, kanske äldre, med en porlande mjuk stämma och redan i konsertens tredje låt ”Samuel” kommer urkraften Laleh fram. Sådär kan man hålla på i en evighet, men det är ju inte så roligt.

Det kanske är onödigt att förklara vem Laleh är, efter sommarpratet för några år sedan och succén i höstens omgång av ”Så mycket bättre”. Hon är den där egensinniga sångerskan och låtskrivaren, som fyller varje låt till bredden med känslor.

I vårens turnerade show ger hon dessutom prov på finurlig humor med mycket självdistans.

Konserten är vacker och full av överraskningar. Sex musiker lägger fylliga stämmor, och på dem seglar Lalehs röst. Och vilken röst det är! Bräcklig och enorm om vartannat, och på samma gång. Allra vackrast är den kanske i ”Snö”, där hon helt klädd i vitt förklarar att hon faktiskt blivit snö.

Bandet får lika stor plats som stjärnan, hon presenterar musikerna flera gånger. Deras glädje och skicklighet skapar en inbjudande, vänskaplig stämning i hela konserthuset. Den råder konserten igenom

Egentligen är det kanske inte ”mycket” som är grejen med Laleh. Det är i sättet hon växlar mellan längtan och lättsamhet, mellan ung och gammal och mellan tre språk, som magin uppstår.

Hennes egna låtar handlar mycket om sorg och saknad, men ibland slutar hon att sjunga och drar ett skämt, utan att för den skull skratta bort det tunga.

Hela tiden är hon som en öppen bok. Modig och oemotståndlig.

När hon drar igång ”Ängeln i rummet” är det ingen som klarar av att sitta still.

Det finns både vår och snö i Laleh. Myror och blåvalar. Allting spritter och hoppar.

Ebba Pettersson