Kors, så mycket mera han hunnit med under sitt snart 50-åriga liv som musiker. Bara en sån sak som hans möten med Bob Marley och Toto. Eller som kollegan Petter Karlsson skriver i programhäftet ”Janne Schaffer har krökt sina fingrar i fler sammanhang än många anar”.

Ett axplock av detta fick publiken i en välfylld teatersalong (även om det konstigt nog fanns platser kvar på balkongerna) vara med om i en välmatad föreställning i två akter på lördagskvällen.

Janne sjunger ju helst inte själv, men hade därför god hjälp av Johan Boding och Barbro Lindkvist, som spelade gitarr också. Vem gillar väl inte Abba, Ted, Cornelis och Barbro Hörberg... och för all del skojfriska Electric Banana Band där Janne var drivkraften ihop med Hoforssonen Lasse Åberg och Klasse Möllberg.

Det blev som han ville, en spännande odyssé genom ett rikt, fyra decennier långt, musikaliskt liv som omöjligt kan rymmas i två timmar och 20 minuter. Skulle tro att publiken gick hem med mersmak, i vart fall gjorde jag detta. Det kändes äkta, varmt och stämningsfullt med ett sound som inte lämnade något i övrigt att önska. Det kompletterande bildspelet med unika livebilder från karriären satt förstås inte i vägen det heller.

Över 400 000 personer har sett föreställningen sedan starten i slutet av förra året och de har fått höra en hel del intressanta berättelse, alltifrån då Schaffer spelade med Sleepstones och var förband till Pink Floyd på sent 60-tal.

Att han som livemusiker pelat med artister som Dizzy Gillespie, Stan Getz, Dexter Gordon, Tina Turner och Phil Collins gör inte saken sämre.

Utan tvivel ett 66-årigt superproffs ända ut i fingerspetsarna om uttrycket tillåts.

Men han har ju det i blodet, mamman var utbildad pianolärare och pappan spelade fiol, båda med examen på Musikaliska Akademien i Stockholm.

Stefan Andersson