Redan i början av sin kar­riär i Hagge Geigerts nyårsrevy under 60-talets första år kom signaler om att en välbehövlig ung driven artist hade dykt upp på den svenska underhållningens stjärnhimmel.

Men innan dess hade hon på Viggbyholmsskolan spelat med i raggar­operan Nobborna. Snart kom bollen i rullning med stopp hos revykungen Karl Gerhard, Povel Ramel, Hasse & Tage, Owe Thörnqvist, Magnus & Brasse, Olle Adolphson, Svante Thuresson, Jan Malmsjö, och Lee Hazlewood.

Talangen för skådespeleri visade hon ihop med Hjördis Petterson och Sven Wollter. Prisbelönta guld- och silverrosor plockades i Montreux. Detta en nypa ur Lills CV där mångsidigheten imponerar.

Lill var den svenska artist som först fastnade i den brasilianska bossans garn. Där kom hennes avspända textning och rytmik väl till pass. Det gav hon givetvis prov på i det mycket omväxlande programmet. I motsats till många av hennes yngre kolleger textar hon tydligt utan att vara manierat tillgjord, vilket bidrar till att hon når ut i publiken utan krumbukter.

Att hon valt textförfattare med omsorg är bara att konstatera. Hon berör och texterna har djup. Den i dag på Öland bosatta Lill är en välbehövlig artist som inger respekt och förnöjer. Det kan behövas i den tävlingshysteri som pågår inom nöjesvärlden just nu.

Killarna som backade upp sången gjorde verkligen rätt för sig. Hon rörde sig elegant i den kontrasterande melodifloran. Jazzmelodier som kvällens överraskning Django och bidrag från Cornelis och Taube gjordes med värme och glädje. Bättre kan det inte bli.

Rörblåsaren Hector Bingert var en stor tillgång. Hans briljanta spel med tenorsax, tvärflöjt och inkaflöjten quena gav spänning och ­eggande intensitet. Med tenorsaxen var han mastodont medryckande. Claes Crona är en pianist som verkligen arbetar för solisten, oavsett instrumentala eller vokala uttryck. Solistiskt är han mycket driven och rutin har han i mängd.

Gitarristen Mats Norrefalks njutbara spel var också en komponent som satt som en smäck i sammanhanget. Hans spel i en vals från Venezuela var en skön rysare. Mats var också en charmig sångpartner till Lill. Här fick publiken en favorit att lägga på minnet.

Bas respektive trummor spelades av Johan Granström och Jocke Ekberg. Deras flexibla spel var ett skolexempel på hur man agerar i ett skiftande sammanhang där helhetsbilden ska vara ren, klar, nyanserad och pådrivande när så behövs.

Summering: detta var vad amerikanarna kallar för music entertainment på högsta nivå.

Göran Olsson