Hennes helproffsiga scenuppträdande och fina tajming med närhet till den outslitliga amerikanska sångboken och en fallenhet för äkta jazzoriginal gjorde kvällen minnesvärd. Precis som vid hennes besök på klubben för ett år sedan.

Bland hennes nummer av evergreenskaraktär skall nämnas Cole Porters Night And Day och George Gershwins A Foggy Day och ’S Wonderful.

Några bossanovor varvades också skickligt in i hennes schema. Duke Ellingtons och Bob Russell bidrog med Do Nothing ’Til You Hear From Me. Quincy Jones Stockholm Sweetnin’ i andra avdelningen visade Connies höga jazzpotensial.

Till detta skall infogas melodier som hade beröringspunkter med såväl sångerskan Peggy Lee som pianisten, sångaren och melodiskrivaren Dave Frishberg.

Där var det hög jazzkarat som bjöds. Bättre kan man inte lägga upp ett engagerande framträdande.

Stockholm Jazz City Orchestra med ledaren och saxofonisten Göran Larsén backade upp sången förtjänstfullt och det fanns utrymme för soloinsatser. Alla saxofonisterna inklusive Göran släpptes fram. Per Olof Johansson och Haldor Paulson hade flera solon at erbjuda. Samma med gitarristen Bertil Fernqvist och pianisten Mathias Åström.

Mycket bra spel svarade basisten Curt Andersson och trumslagaren Gus Dahlström för. Det var ett driftsäkert par som visste sina roller i sammanhanget. Att Gus nyanserade sitt spel på ett föredömligt sätt var ett njutbart bonus. Något som många i den stora publiken uppskattade. Det har faktiskt varit en hel del bombastiskt trumspel på klubben den senaste tiden vilket väckt irritation.