– Alla kan väl säga fel någon gång, urskuldade han sig och drog igång konserten med ”Diamonds Are For­ever” följd av ”Tomorrow Never Dies” och dess kusin ”Another Way To Die”.

För det var ju agent 031 Wadling från Göteborg med ”licence to sill” som satt där på scenen tillsammans med sin eminenta trio bestående av cellisten Sebastian Öberg, trummisen och gitarristen Christian Olsson och saxofonisten/klarinettisten Per ”Ruskträsk” Johansson.

Huvudspåret under de 90 minuterna var James Bond-musik i annorlunda tappningar och det framfördes i en synnerligen intim och avslappnad form med Freddie Wadlings minst sagt omfångsrika, vassa och personliga röst i fokus.

007-temat bröts sedermera av när Freddie kom loss i Rupert Hines starka ” I Hang On To My Vertigo” och Stina Nordenstams likaledes starka ”Här slutar kartan”. Ännu mera gick jag igång på Bo Diddley-inspirerade ”The Cherokee Dance” med ett av många lysande ”Ruskträsk”-solon. Att Wadling gillar David Bowie är ingen hemlighet, röstmässigt är de båda också närbesläktade vilket demonstrerades med ackuratess i ”Let’s Dance”.

”Secret Agent Man” förde oss tillbaka till kvällens tema där ”From Russia With Love” och ”A View To A Kill” fyllde på. ”You Only Live Twice” (som Nancy Sinatra sjöng) hör i mitt tycke till de allra bästa ledmotiven.

Freddie Wadling ser sannerligen plågad ut på scenen, fast plågad med glimten i ögat och rösten, säger bara rösten, den är ju fullkomligt fantastisk.

”Får man spela den här låten?” undrade han och gjorde Robert Johnsons härliga ”Me And The Devil Blues” och strax därefter kände vi saltstänket i ”A Salty Dog”. Stående ovationer lockade fram två extranummer, den gamla Cortex-låten ”The Freak” och ”My Funny Valentine”.

Publiken i den nästan, men bara nästan, fullsatta teatersalongen var nog rätt nöjda när de vandrade hem efter att ha blivit serverad ovanligt smakfullt örongodis.