– Den här plattan är inte gjord för tonåringar utan för människor som har levt ett tag och skurit sig på drömmar och föreställningar, säger han.

Tomas Andersson Wijs åttonde studioalbum heter ”Romantiken”, men singer-songwritern värjer sig mot sammanfattande beskrivningar av plattan. När han ändå försöker säger han att den handlar om romantiken efter romantiken, och om gamla drömmar som man antingen måste glömma bort eller satsa på.

– Det här är ett album som man inte borde få lyssna på om man är under 35, säger han skämtsamt och tillägger:

– Med det sagt lyssnade jag bara på skilsmässoplattor när jag var 15 år.

Flera av låtarna tar avstamp i Tomas Andersson Wijs tonår – och i staden Stockholm.

– Det var här jag var ung och här jag blev vuxen. Under hela den perioden har jag levt inne i stan på de här krogarna och gatorna. Man ska vara glad att man bor i en stad som man kan skriva låttexter om. Det är inte lika lätt att skriva poetiskt om Värnamo, säger han och lutar sig tillbaka i soffan i skrivarlyan på Södermalm.

Musiken är skriven tillsammans med Andreas Mattsson. Tomas Andersson Wij kallar kollegan för en ”extremt oromantisk låtskrivare”, men med ett gott argument: om en låt låter bra en tisdagseftermiddag låter den även bra en lördagskväll.

– Jag var rätt trött på mina egna melodier efter förra turnén och behövde hjälp att komma igång. Jag föreslog att vi skulle sitta här på kvällarna och dricka dyra rödviner, men Andreas tyckte att vi skulle ses klockan nio varje morgon, jobba och sedan hämta på dagis.

På ”Romantiken” kommenterar också Tomas Andersson Wij det politiska tonläget i samhället. Men han håller inte med om att han är en allvarlig person.

– Min musik är allvarlig, men det är all bra musik. Det är få skivor i min skivsamling som jag sitter och fnissar åt. Men allvar som inte har någon humor i sig blir kvävande. Jag hävdar bestämt att det finns humor i mina skivor, men den är inte övertydlig. Det är inga tonsatta Norge-historier.

Liv Sander/TT Spektra