Gävlebandet spelar sin högenergiska garagerock så det blir fullkontaktsrock av alltihop.

Ibland är sångaren Antonio Fryk ute i publiken, ibland sitter han på bardisken men lika ofta är publiken uppe på scenen för att vara en del av alltihopa.

Senast jag såg bandet, förra sommaren, så märkte jag en tendens till nytt sound och det blir även bekräftat denna kväll. Flera av de nya låtarna är längre, suggestivare med ett stänk av den träskblues som Birthday Party kunde ha.

På skiva är The Scrags ett alldeles utmärkt rock’n’roll-band som tyvärr kan bli lite anonymt. Den risken finns inte när man ser dem live, fast en liten invändning är, trots att de är ute i publiken under spelningen, så skulle jag vilja att de interaktivt bjöd in publiken mer. Ofta känns det som en osynlig vägg däremellan, jag skulle vilja ha mer samspelande konfrontation.

Jag gillar verkligen bandets utveckling, tycker det absolut är rätt väg att gå fastän flera av de nya låtarna får lite svagare respons. Men i andra set när de höjer intensiteten och trycker gasen i botten så skakas det om ordentligt i lokalen.

Be young, be foolish and be in love. The Scrags är allt du vill ha av ett skramligt rockband, Janis gitarr är elak boogie så kaxig att den skulle kunna starta ett bråk alldeles själv, Fredrik och Jockes rytmsektion är tajtare än Antonios jeans.

Musiken har en sån kraft att hela publiken rör sig mer än vad de behöver och även om det bara plötsligt tar slut så kanske det är lika bra så att vi suktar efter mer nästa gång.

Vill man ha en rolig kväll och gillar röjig råwkanråll bör man gå på Scrags spelningar.

Peter Alzén