Tidigare hade jag ett gammalt franskt instrument. Vi brukade turnera i länet och en gång, i Ljusdal, var det 37 grader kallt. Vi åkte i en buss och vaktmästeriet transporterade våra celli. Det fanns ingen ordentlig befuktningsanläggning, i stället hade de hängt upp blöta handdukar. Väl framme hade min cello spruckit på fem ställen. Den var förstörd helt enkelt.

Efter det sökte jag i många år, efter klangen som varit, och blev till slut ”ljudpinnemekaniker”. I ett stråkinstrument sitter en ljudpinne som håller isär lock och botten. Om man känner sitt instrument väl, vet hur det förändras med fuktighet och sådant, kan en justering av ljudpinnen förändra ljudet enormt. Många av de stora violinisterna har varit ljudpinnemekaniker. Det blir som en sjukdom, man kan lägga ned halva sin tid på att leta efter det som en gång fanns. Jag höll på i sex år.

Jan Larsson, som förut hade en violinateljé i Gävle tillsammans med Michael Wallmo, ”botade” mig. Han byggde instrumentet jag sökte, efter min personlighet och spelstil, och hade ödmjukheten att lyssna på mig och justera som jag ville ha det. Det instrumentet har spelat med sedan 1992. Några gånger om året åker jag till Lima, där Jan finns nu, för att ställa in cellon.

Hur upplever du närvaron av kolleger när de spelar?

Man känner en gemensam energi, men det är svårare här än i till exempel en kör. Vi har stora avstånd till varandra och är så många. Det händer ibland att en dirigent får ut allt det där av oss. Då lyfter taket. Det är sällsynt, händer kanske vart femte år att det blir ett massflow. Det är som att se ett idrottslag när allt plötsligt fungerar, men här det mångdubbelt större.

Jag spelar mycket tennis på fritiden. Det är intressant, i tennis gör man misstag hela tiden och tvingas gå vidare. I orkestersammanhang handlar det mycket om att inte göra fel, för det hörs direkt. Det är nyttigt för en musikers psyke att spela tennis. Samtidigt är jag från jobbet van att tänka klart under press, vilket hjälper mig i tennisen.

Jag var nära att välja idrotten, kanske fotboll, i stället för musiken. Jag ville inte börja i musikklass, men min körledare Bror Samuelsson övertalade mig att besöka en klass och titta. Där fanns så många snygga tjejer så jag måste prova. Så banalt var det, men jag har aldrig ångrat mig.

Jag var nära att välja idrotten i stället för musiken.