Det här är julkonserten som faktiskt inte liknar någon annan. Den 23:e upplagan som de båda arrangörsbolagen ligger bakom tillhör de mest uppsluppna jag sett.

Stämningsfullt, javisst – men bara ibland.

Distansen är påtaglig. Snarare anarkistiskt med galna upptåg på gränslinjen till buskis där de klassiska jullåtarna hamnade i skymundan för en helt annan typ av julkonsert.

Faktiskt lite befriande eftersom jag vet vad som väntar de närmaste veckorna då vi får vår sedvanliga (över)dos.

Och jag har inget emot att vänta ett tag till, särskilt inte som det ser ut som det gör i naturen utanför konserthus och kyrkor.

Därför kändes det också som påpassligt tajmat när sällskapet blandade friskt i mixen av jullåtar och diverse sommarplågor i ett medley i andra akten.

Dessförinnan fick i alla fall sjöjungfru-look-a-like Marie Serneholt sjunga sin favorit ”Julen är här” i en skimrande röd långklänning, svartkostymerade Carl Philip-look-a- like Andreas Johnson valde ”Jul jul strålande jul” medan goa halvnorskan ”Bettan” Andreassen var som allra bäst i en duett tillsammans med den manlige sångaren i den alldeles utmärkta Kingdom Choir från London.

Denne borde ha fått mer plats i föreställningen.

I en särskild avdelning skulle kvartetten framföra sina hits.

Andreas (”A Little Bit Of Love”/”Sing For Me” och småningom ”Glorious”) hade väl inga problem med den saken, inte heller ”Bettan” med sin ”Dag efter dag” men Marie fick väl inget annat för sig än att stötta henne i ”La de swinge”.

När turen kom till Bingo-Lasse så blev det bara ”Bertil fyra”...men skämt åtsido, den forne Triple & Touch-medlemmen har en hygglig pipa även om han inte använde den särskilt ofta.

Snarare var han lustigkurren som just tog bort det högtididliga i detta sammanhang och det verkade inte som någon av de drygt 700 på plats hade något emot det.

Visst ja, en version av oslagbara ”Fairytale Of New York” fick rätt­mätigt sin plats, det såg hela ensemblen till.

Stefan Andersson