Också med klara influenser från Hasse Alfredsons monolog om gamle mannen på rymmen från ålderdomshemmet.

Flamingokvintetten har hur som helst varit med på hela resan och förvisso toaletternas utveckling. Från 1960 fram till nu och antagligen några år till. Vafasen, sångaren Hasse Carlsson är ju bara 67, småbarnspappa (!), karismatisk och vital som få jämngamla. Rösten, säger bara sångrösten, den som gjort Flamingos så speciella och inspirerande för så många andra.

Men hur skulle det se ut när dessa pionjärer i den svenska dansbandsbranschen erövrade scenen i kulturens finaste salong, Gävle teater? Onekligen en synnerligen ovanlig och i viss mån ifrågasatt kombination.

Svaret lät inte vänta på sig. Det var hur coolt som allra helst, med glimten i ögat och med de två nämnda originalen sittandes på pallar med tre yngre lirare vid sidan om sig. ”Lilla Ann” blev den första gräddklicken i tårtan och sen kom de som på parad, den ena dängan efter den andra. Inte klokt så många hits de har på sitt samvete och ute i foajén skyltade miniutställningen med gamla lp-fodral, en bra bit över 30 stycken!

”Hon är 16 år i dag”, ”Kärleksbrev i sanden”, ”Nu är det lördag igen”, ”Guitar Boogie”, ”Kastanjeallén”, ”Sjätte september” och min personliga storfavorit (ni får förlåta mig) covern på Magnus kvintetts ”Monica”. And so on...

Mellan låtarna höll Janebrink låda med anekdoter från kuskandet ute på vägarna och mer eller mindre kända roliga historier. Det skapade ett behagligt gemyt, publiken fick feelgoodkänsla och nostalgin var i det närmaste övertydlig.

Att denna jubileumsföreställning, som sattes upp förra året, blivit en jättesuccé är fullt förståeligt. Flamingokvintetten är en ikon inom sin genre, pionjärerna Carlsson/Janebrink tycks aldrig tröttna. Gamle Spotnicks-gitarristen Douglas Möller är minsann inget dåligt nyförvärv, gitarr- och klaviaturspelaren Stefan Kardebratt (som är musiklärare i Gnosjö!) och forne Kellys-trummisen Lars Lindholm är också värda omnämnanden.

Dansbandspubliken kan tacka för allt!