Förband för kvällen var alternativa Gävlerockbandet Rodney Bailey, som värmde upp lokalen med gungiga rytmer till trummaskin i brist på perkussionist. Sångerskan Mary Fieldwall levererade spelningen igenom lyrik med rockattityd, snyggt uppbackad av stämsång.

Efter en snabb omriggning: enter Ismael. Trion hade inte spelat i Gävle på två år, men nu var det äntligen dags igen.

Nog var det svårt att få in ljudet optimalt i det lilla vindsutrymmet, men gruppen lät sig inte bekomma utan lyckades ändå dra igång en riktigt snygg spelning. Musiken påminde starkt om den sortens djupa, diktande sommargenre till gitarr som lätt förknippas med 90-talet – men samtidigt känns den yngre, nyare än så och flirtade förbehållslöst med både punk och folkmusik. De hade uppenbart något att säga.

Världen är full av saker som man inte riktigt kan ta in... Vad ska man då göra av det? som sångaren David Berjlund själv beskrev en av deras låtar, Flickan i Saigon.

Förutom riktigt välskrivna och träffsäkra texter och snyggt framförda låtar bjöd de även in den trångbodda publiken med en avslappnad scennärvaro som kändes genuin. Vissa kunde texterna och sjöng med och vissa dansade till låtarna – men i stort sett ingen lyckades med konststycket att stå stilla till den medryckande musiken.

Vi får hoppas att de inte väntar ytterligare två år innan de kommer tillbaka till Gävle nästa gång.