Sällan tidigare har det steppats så intensivt på den tolvåriga scenen i Gävle konserthus. Möjligen när något av Riverdance-gängen var där och stod för underhållningen, knappast annars.

Radarparet Karl Dyall och Rennie Mirro kan verkligen konsten, lika fullt som de fyller ut musikalkostymerna till belåtenhet.

Att de inte direkt är några mästersångare kompenseras av de fartfyllda, explosiva dansnumren med briljant hantering av både stavar och hattar. De är nutidens The Nicholas Brothers.

Dansa kan sannerligen också Hanna Lindblad, som jag utnämnde till den främsta kvinnliga musikalartisten på de svenska scenerna efter att både ha sett henne i ”Singing In The Rain” och ”Sugar – I hetaste laget” på Oscarsteatern i Stockholm. Tjejen, som en gång i tiden inledde sin artistutbildning på Hammargymnasiet i Sandviken, har även en sångröst som inte går av för hackor och sina nummer framför hon med en stor portion humor och sensualitet, vilket knappast sitter i vägen. Hon har helt enkelt blivit komplett som scenartist.

Sharon Dyall, storasyster till Kalle, sprattlade inte lika mycket som övriga tre men hon har i gengäld en härligt jazzig röst, som hon exempelvis demonstrerade i Duke Ellingtons ”It Don’t Mean A Thing”, Billie Holiday-favoriten ”Come Rain Or Come Shine” och Judy Garlands ”Somewhere Over The Rainbow” ur ”Trollkarlen från Oz”.

Som sig bör i denna hyllningsshow, med informativt mellansnack, till de stora i Hollywoods filmmusikalhistoria gavs också legender som Fred Astaire, Gene Kelly, Gwen Verdon och Rennie Mirros största favorit Sammy Davis Jr stor plats i den fartfyllda showen inför en fullsatt salong.

Snabba byten av härliga scenkläder av Camilla Thulin och sist, men definitivt inte minst, Sandvikens Symfoniorkester under ledning av Jan Radesjö.

Ännu en stor fjäder i hatten för orkestern, som visat flera gånger förr ett lyckat samarbete med etablerade artister.