När mörkret föll klev de på scenen i Lyrans kyrksal och inledde energifullt med sitt dynamiska instrumentsamspel. Elgitarr och elfiol delade melodin, och med dist, dubbla elbasar samt rockkomp på trumset och djembe hände något med den traditionella folkmusikens klassiska tongångar – utan att dra upp deras rötter.

Efter ”Bua Moras polska” i moll framfördes ett spår från kommande skivan: en jämtländsk visa med atmosfär av de djupaste trollskogarna. Genomgående hanterade gruppen låtarna på ett sätt som kändes försiktigt och genomtänkt; visst rockades de till, men en av de bästa aspekterna av tolkningarna var att detta gjordes utan att förvanska eller hetsa sönder dem.

”Farmors brudpolska” utgjorde en glad kontrast med snabba, inspirerande melodier som dynamiskt stegrade och sjönk i intensitet.

Publiken fick sedan bland annat ta del av stämningsfulla utsvävningar kring ”Hårgalåten”, varefter gruppen avslutade med trallvänliga ”Barkbrödslåten”, ropades in igen och mäktigt extrade med ”Polska efter From-Olle”.

Ekoeffekter på ljudet, tillsammans med kyrksalens naturliga akustik, gav under hela spelningen illusionen av att befinna sig i ödemarken eller kanske till och med i Bergakungens djupa salar.

Överhuvud taget genomsyrades musiken av ett ständigt närvarande sällsamt vemod, utan att ledsamheten tog överhand, vilket är min definition av folkmusik när den är som bäst.

Man ville inte att det skulle sluta, och nu ser jag verkligen fram emot den kommande skivan.

Christina Smedbakken