Värt att nämna är att festivalen nu är utspridd på tre dagar över ett större område vilket ger alla band en hyfsat bra kvällstid och stämningen en ständig topp. Vädret är med företaget och kvällen kan börja.

Först på scen är Emerald, deras Thin Lizzy-covers ger kvällen en svängig men inte alltför skrikig start. Tänk klassisk Thin Lizzy, inte så stor anledning att nämna låtar eftersom de är givna. Seten är ganska långa och det verkar som band­en har en del flextid vilket såklart leder till en del encores.

Stämningen är det som sagt inget fel på, området är välfyllt men inte för fullt. Det är lite stökigt men på ett trevligt sätt, inte på ett våldsamt sätt.

Det är sedan dags för ACe of DC som så klart lirar AC/DC-låtar. Sångaren rider Bon Scott-rösten rätt väl till en början, ljudet är dock grötigt och gitarristens Angus-moves och solon försvinner in i röran.

Det blir precis som förra gången många extranummer, det märks på sångarens röst som börjar tappa kraft och bli nasal.

Soundet hålls dock upp men AC/DC:s minimalistiska hårdrock blir lätt lite långrandig efter en timme non-stop i luften.

Det börjar bli riktig kväll och folk börjar bli riktigt varma i kläderna. Det är nu dags för bluesprofilen Claes Yngström med band att bevisa varför Clapton var som bäst (innan han började nöta sönder blues­tolvorna) genom att hylla Cream under det fyndiga namnet Créme de la CREAM.

Det blir mycket solande och ljud­et grötar även här till det. Soundet är inte tämjt och det otroligt långa setet blir lite tröttsamt, kompetent men tröttsamt.

Skönt var det hur som helst med en fokuserad avslutning i ”Sunshine of Your Love”. Kväll­ens höjdpunkt helt klart

Sator, många år i gemet och en hel del egna låtar att välja mellan. På en gång fungerar ljudbilden, riffen sitter snortajt och publiken är i eld och lågor. Sator har ett sound som är ganska unikt ändå, trots att låt­arna inte är spexiga som kompositioner så är de arrangerade och har ett ljud som känns unikt.

Det är Motörhead-trummor som pumpar på, det är gitarrer som skulle kunna pryda en hardcore låt, det är punkiga melodier och en enorm energi.

Bäst funkar det när de just kör på detta recept och lägger i högsta fartväxeln, ”Dance to The Rockets From The Crypts” som måhända är en hyllning till bandet med samma namn är påminner om The Cramps galna Voodoobilly och instrumentationen utnyttjas till det yttersta.

Balladerna fungerar inte alls lika bra, tur då att de inte är så många.

Sator är ett band som har hittat sin identitet och den passar dem perfekt. En hetsig och skön avslutning på dag ett av tre.