Vädret är förfärligt och trots att det är en hyfsad ansamling med folk på festivalområdet så söker sig många in under tak och in i värmen.

Hoforsrocken fyller fem år och man har nu två scener i stället för en. Man har bjudit hit lite större band som Graveyard och Bruket, men i stort sett är det mest lokala band som visar upp sig.

Årets program är brett och bland några av de tidiga akterna återfinner vi allt i från Lovisa Hellstens akustiska pop med soulkänsla till Kid Jesus narcissistiska hip-hop.

Banden avlöser varandra ganska kvickt och riggandet tar inte upp värdefull tid (festivalen har den sista bussen som deadline kan man säga).

Framåt kvällen kliver Solid Overdose på lilla scenen och öser fram popig skatepunk som är så överdriven och klyschig så att den blir rolig.

På den stora scenen har Rebel Collective ett liknande förhållande till sin rytmiska metal men korsar fler genrer och stoppar bland annat in en del punk och sydstatsrock i musiken.

Med mörkret kommer kylan och folksamlingen blir alltmer brokig. Den blir också påtagligt berusad och då kanske det passar bra med lite popig punk signerat Drunken Autopilot. Glas lugnar ned det lite med sin klassiska legenddoftande rock. Ett band som kanske kan höja stämningen är Bruket som med sin energiska och teatrala pop brukar kunna lyfta tak. Dessvärre finns här bara himmelens tak och kalla samt överförfriskade människor. Den stora scenens spelningar börjar se mindre och löjligare ut en den lilla som trots allt är under tak vilket skapar ett visst tryck.

När lokala hjältarna Itchy Daze tar över kontrollen blir det dock annorlunda. Med sin generiska blanding av pop, punk, rock, grunge och metal hittar de en balans någonstans mellan Takida, Green Day och In Flames.

Det är fullkomligt oinspirerat men ack så väl utfört och proffsigt. Bandet får verkligen igång publiken som till och med sjunger med. Setet avslutas med en rungade låt som för tankarna till Queen och sedan sövs det ner med en strummande ballad.

Stone Faced Chaplin är det sista bandet innan huvudakten och de ska nu värma upp den lilla scenen. Det låter som ett ungt och osäkert Rage Against The Machine, det blir till och med en cover av husgudarna men det är väl som det sägs – att coverband går hem bäst sent om kvällen.

När Graveyard så äntligen vrider på ljudet är det mindre folk en tidigare framför scenen. Regnet blåser in på scenen och bandet verkar vara lite konfunderade över den slöfulla publikens uppsyn. Men trots en viss bitterhet så levererar Göteborgsbandet en läcker uppvisning i klassisk San Francisco-psykedelika. Det blir en lite underlig spelning, men bandet ger sig inte och låtarna sitter precis där de ska.

Man kan ju hoppas på att nästa Hoforsrock innehåller mindre fylla, mognare band och bättre väder. Ett plus dock till ljudet som på den stora scenen var utsökt hela kvällen.

Ludvig Blix